Claes Malmberg, 65, har tillbringat mer än fyra decennier framför publiken. Genombrottet kom redan på 1980-talet och sedan dess har han hunnit arbeta med teater, film, tv och stand-up. Även den här sommaren har arbetet fortsatt. På Fredriksdalsteatern har Claes stått på scen i farsen Hjälten från Öresund tillsammans med Eva Rydberg, 83. Bakom föreställningarna finns samtidigt en betydligt tyngre verklighet som han lever med varje dag.
I slutet av 2024 berättade Claes att cancern hade återvänt. Han hade tidigare behandlats för prostatacancer, men sjukdomen hade kommit tillbaka och spridit sig till lungorna. Beskedet innebar att han nu lever med en cancer som inte går att bota. Den första reaktionen var stark. Claes blev både rädd och ledsen när han fick veta hur situationen såg ut. Men efter den första chocken hände något som till och med förvånade honom själv – oron släppte snabbare än han hade väntat sig.
– Jag är lite förvånad själv över hur obrydd jag är. Precis när jag fick beskedet blev jag givetvis både rädd och ledsen. Men det gick över ganska fort, säger han.
I vardagen upplever Claes heller inte sig själv som sjuk. Han behandlas med bromsmedicin som håller sjukdomen under kontroll, och även hans läkare bedömer att han i nuläget inte är sjuk på det sätt han kanske hade föreställt sig.
Samtidigt finns en ovisshet som inte går att komma ifrån. Behandlingen kan fortsätta fungera under lång tid, men ingen kan säga exakt hur länge effekten kommer att hålla i sig.
– Jag känner mig inte sjuk och enligt min doktor så är jag inte det heller. Jag kan leva med sjukdomen så länge bromsmedicinen fungerar. Hur många år det är vet ingen.
Mitt i den osäkerheten har Claes också hämtat styrka från sin buddhistiska tro. För honom har den blivit ett sätt att sätta den egna situationen i ett större perspektiv och acceptera att livet inte följer någon enkel princip om vem som förtjänar vad.
– Ja, det har den nog. Buddhismen har lärt mig sätta in mig själv i ett sammanhang och förstå att livet inte är rättvist eller orättvist i en slags högre mening. Det är inte så att någon är utvald för att få allt.
I stället för att låta ovissheten ta över försöker Claes rikta uppmärksamheten mot det som fortfarande fungerar och det han uppskattar i sitt liv. Han jämför inte sin situation med ett idealiskt liv utan tänker på människor som lever under betydligt svårare omständigheter.
– Det finns rätt många som har ett betydligt mycket värre liv än vad jag har, fortsätter han. Jag har större anledning att vara tacksam än otacksam.
För Claes handlar livet därför om att fortsätta så länge behandlingen gör sitt jobb. Framtiden saknar ett tydligt facit, men just nu kan han arbeta, stå på scen och leva utan att själv känna sig sjuk.
