Loa Falkman, 78, har hunnit bygga upp en karriär som sträcker sig över flera decennier. Som både sångare och skådespelare har han synts i tv-serier, filmer och musikaler, och för den breda publiken blev han också ett välbekant ansikte genom rollen som Ica-Stig. Men bakom alla roller och stora uppdrag har det funnits något som Loa värderat högre än karriären. Familjen har länge varit hans fasta punkt, och ett särskilt minne från sonen Jacobs barndom visar varför han ibland valde att sätta jobbet åt sidan.
Loa är sedan många år gift med Rosy Falkman, 74, som även arbetar som hans manager. Paret har sönerna David och Jacob tillsammans. Under åren fick Loa flera möjligheter att arbeta utanför Sverige, men många av erbjudandena blev aldrig verklighet eftersom han inte ville tillbringa långa perioder ifrån Rosy och barnen.
– Jag har tackat nej till många jobb eftersom jag inte velat sitta ensam på hotellrum och längta efter Rosy och barnen, säger han.
Ett erbjudande kunde han däremot inte motstå. Loa fick chansen att medverka i en uppsättning av Don Giovanni i Prag. Det var ett lockande uppdrag, men priset blev tio veckor borta från hemmet. Sonen Jacob var vid den tiden bara ett år gammal.
När Loa äntligen återvände väntade därför inte det återseende han hade hoppats på. Han gick försiktigt in i Jacobs rum och såg hur den lille pojken plötsligt satte sig upp i sängen. Reaktionen träffade honom hårt.
– Jag var borta i tio veckor, och Jacob var bara ett år. När jag kom hem smög jag in i hans rum och han satte sig plötsligt rakt upp i sängen och hans blick sa frågande: ”Vem är du?”. Det gjorde ont i pappahjärtat.
Minnena från den perioden kom upp igen under våren, när Loa medverkade i Vilket liv. Hans båda söner fanns på plats och Jacob berättade då själv om vad som hände efter pappans hemkomst.
För ett litet barn hade tio veckor varit en lång tid. Jacob ville inte omedelbart komma nära sin pappa igen, och någon självklar kram blev det inte. I stället började far och son försiktigt bygga upp kontakten på ett betydligt enklare sätt.
En apelsin blev oväntat deras väg tillbaka till varandra. De satt och rullade frukten fram och tillbaka, och den lilla leken hjälpte Jacob att på nytt känna sig trygg med sin pappa.
– Det var en gång när du var i Prag och körde Don Giovanni. När du kom hem ville jag inte krama dig. Då rullade vi någon apelsin fram och tillbaka för att lära känna varandra igen. Till slut fick du en kram, säger Jacob Falkman.
Det som kunde låta som en obetydlig stund blev något helt annat för familjen. Efter den långa separationen behövde Loa och hans ettårige son i praktiken närma sig varandra på nytt. Apelsinen blev början – och till sist kom också kramen som Loa hade fått vänta på.
