Charlotte Perrelli, 51, växte upp i Hovmantorp i Lessebo kommun i Småland tillsammans med mamma Monica, pappa Berth och lillasystern Carolin. När Charlotte senare blev en av landets mest välkända artister fick hon möjlighet att göra något betydelsefullt för sina föräldrar. Tillsammans med maken Anders Jensen, 49, köpte hon granntomten intill familjens villa i Djursholm. Tanken var att Monica och Berth skulle kunna bo nära Charlotte och resten av familjen. Föräldrarna flyttade in, men så småningom började Monica märka små förändringar hos sin man.
Ett av ögonblicken som fastnat i hennes minne handlade om något så vardagligt som en kaffeburk. Berth hade råkat hälla kaffepulver över skopan och kunde plötsligt inte förstå hur han skulle få upp den från botten. Därefter började även hans humör förändras.
– Jag minns att jag reagerade på hur han en dag plötsligt inte redde ut hur han skulle få upp skopan ur kaffeburkens botten, som han hade råkat hälla kaffepulver över. Sedan följde humörsvängningarna, berättar Monica.
Så småningom kom de tunga beskeden. Berth diagnostiserades med demens och dessutom två olika sorters cancer. För Monica har det varit särskilt smärtsamt att se hur mannen hon delat sitt liv med förändrats av sjukdomen.
– Det svåraste att acceptera är att det är en person som är frisk, som sedan blir en helt annan människa som sjuk. Den Berth jag gifte mig med finns inte kvar längre. Det är så sorgligt.
I dag bor Berth på ett demensboende. Att komma fram till den lösningen blev dock en mycket påfrestande process för familjen. När situationen hemma blev allt svårare försökte Charlotte och de andra få den hjälp som behövdes, samtidigt som de oroade sig för vad som kunde hända.
En särskilt svår fråga gällde Berths körkort. Familjen var rädd för att han skulle fortsätta köra och att någon kunde bli påkörd. Samtidigt klarade de inte längre av situationen hemma. Charlotte beskriver hur pressad hon blev och hur hon ringde handläggaren i tårar för att be om hjälp.
– Det är förnedrande att som offentlig person ringa och gråta till handläggaren och be dem om hjälp. Vi ville ta körkortet ifrån honom och var oroliga över att någon skulle bli påkörd och vi hanterade inte att ha honom hemma. Pappa ringde och skrek att vi var elaka och hemska. Det var en otroligt svår tid och vi tvivlade själva om det var rätt beslut.
Mitt i allt fanns också tvivlet. Familjen visste att situationen inte längre fungerade, men beslutet var ändå känslomässigt tungt. Att Berth själv reagerade med ilska gjorde perioden ännu svårare.
Nu ser vardagen annorlunda ut. Berth får besök av sin familj varje dag, och de finns fortfarande nära honom. Men för Charlotte innebär sjukdomen samtidigt en speciell sorts sorg – personen finns kvar, samtidigt som relationen inte längre är densamma som tidigare.
– Jag saknar den gamla personen, idag har vi en annan relation. På ett sätt känns det som ett avsked eftersom pappa, som jag känner honom, inte finns kvar.
Det är just förändringen som blivit så smärtsam för familjen. Trots de dagliga besöken bär Charlotte på saknaden efter den pappa hon minns från tiden innan sjukdomarna förändrade deras tillvaro.
