Amelia Adamo, 79, har under en lång karriär blivit ett av Sveriges mest välkända namn inom journalistiken. Hon har kallats ”tidningsdrottningen” och belönats med Stora journalistpriset två gånger. Men bakom den framgångsrika yrkesresan har de senaste åren inneburit en betydligt tyngre och mer personlig prövning.
I februari 2024 förändrades hennes tillvaro när livspartnern Lucio Benvenuto gick bort i cancer. Förlusten innebar en stor sorg, men innan Amelia riktigt hade hunnit hitta fotfästet igen väntade ytterligare ett svårt besked. Drygt ett år senare drabbades hon själv. Hösten 2025 berättade Amelia att hon fått bröstcancer. Plötsligt handlade vardagen inte bara om att försöka leva vidare efter Lucio, utan också om att samla kraft för sin egen kamp.
Hon beskriver hur den nya situationen förändrade hennes sätt att hantera sorgen. När den egna hälsan hamnade i centrum tvingades hon rikta energin åt ett annat håll, även om saknaden efter Lucio fortfarande fanns kvar.
– Plötsligt, när jag får en livshotande sjukdom, även om jag är övertygad om att jag kommer att bli frisk, var det som om sorgen fick andraplats.
För Amelia blev insikten tydlig. Hon kunde inte låta all kraft försvinna in i sorgen när hon samtidigt behövde fokusera på det som pågick i hennes egen kropp.
– Jag insåg att jag måste samla kraft, jag kan inte sitta här och sörja och gnälla. Inte så att jag tänker att framtiden är fantastisk, men jag känner: nu måste jag leva. Det bor något i min kropp som måste bort, säger Amelia Adamo.
Orden speglar den inställning som hon försöker bära med sig genom den tunga perioden. Hon blundar inte för mörkret eller för att livet förändrats, men vill samtidigt fylla tiden framför sig med sådant som fortfarande kan ge glädje.
– Allt det mörker man har inom sig måste kompenseras med något bra på utsidan.
Samtidigt talar Amelia öppet om åldrandet och om att livet inte varar för evigt. Vid 79 års ålder betraktar hon framtiden med både realism och en tydlig vilja att fortsätta uppskatta den.
– Jag rör mig ju sakta mot dödens rike även utan cancern. Men man kan ju tänka att vägen dit ändå ska vara trevlig. Morsan blev faktiskt 92 år, fortsätter hon.
Att hennes mamma nådde 92 års ålder ger henne också ett perspektiv på tiden som fortfarande kan ligga framför henne. Efter förlusten av Lucio, det egna beskedet och en period där sorgen fått samsas med kampen för hälsan är hennes fokus tydligt: livet ska fortsätta levas.
