Carola Häggkvist, 59, går mot en höst där både karriären och hennes privata historia hamnar i fokus. Den 8 september fyller hon 60 år och i samband med födelsedagen kommer självbiografin Jag är Carola. Men redan innan dess berättar hon om en del av sitt liv som länge varit okänd – även för henne själv.
Den 21 augusti får dokumentärfilmen Carola! biopremiär efter att tidigare ha smygvisats under festivalen Way Out West. Där blickar artisten tillbaka på sin uppväxt och berättar om en familjehändelse som aldrig blev något självklart samtalsämne hemma. Historien börjar redan innan Carola föddes. Hennes mamma var bara 17 år när hon blev gravid med Carolas storasyster Susanne och 18 när Susanne kom till världen. Därefter dröjde det ungefär fem år innan familjen fick Carola.
– Mamma var väldigt ung när hon fick syrran, hon var 17 när hon blev gravid och 18 när hon fick Susanne. De väntade väl i fem år innan jag kom. Så någonting var det väl som mamma jobbade med liksom, på insidan, säger Carola i dokumentären.
Det är först när Carola kommer in på sin egen första tid i livet som en tidigare dold del av familjens historia blir tydlig.
Efter Carolas födelse drabbades hennes mamma av en förlossningsdepression. Situationen blev så svår att den nyfödda Carola under en period skickades bort.
Själv växte hon upp utan att känna till vad som hade hänt.
Det var först långt senare, när Carola redan var vuxen, som hon fick reda på sanningen om sin första tid. Insikten har också fått henne att fundera över hur annorlunda livet faktiskt hade kunnat bli.
– Så har jag då fått reda på, lite senare med åren, att mamma fick en förlossningsdepression och lämnade i väg mig någonstans. Som jag inte visste förrän nu de senare åren, i vuxen ålder. Så det kunde ha blivit att jag faktiskt inte hade vuxit upp med mamma, pappa och syrran. Jag vet inte. Men du nu blev det så att jag kunde komma tillbaka och att mamma kunde få den här anknytningen igen, säger hon.
Carola kunde alltså återvända till familjen och relationen till mamman kunde byggas upp igen. Men själva händelsen verkar därefter ha hamnat i ett slags tyst zon inom familjen.
Carolas föräldrar lever inte längre, och i dokumentären beskriver hon hur mamman inte gärna ville att familjen skulle uppehålla sig vid det som hänt.
– Alltså min mamma tyckte nog inte riktigt att vi skulle prata så mycket om den här händelsen, säger Carola.
Det gjorde också att Carola under en stor del av livet saknade kunskap om en dramatisk del av sin egen historia. Först i vuxen ålder kunde hon förstå vad hennes mamma hade gått igenom och hur nära det faktiskt varit att hennes egen uppväxt hade fått en helt annan riktning.
Nu väljer hon att sätta ord på det som länge förblev outtalat. Inför 60-årsdagen öppnar Carola därmed dörren till en familjehistoria som visar en helt annan sida av hennes liv än den publiken varit van vid att se.
