Ett vanligt besök, en smörgås och en stund tillsammans. För Stina Wollter, 62, har minnet av den dagen fått en betydelse som hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Nu berättar konstnären om de sista timmarna med sin älskade syster Ylva och om insikten som fortfarande väcker starka känslor många år senare.
Stina Wollter har under flera decennier varit en välkänd röst inom svensk kultur. Hon har arbetat som konstnär och författare, engagerat sig i frågor om kroppsideal och synts i flera populära tv-program. År 2017 deltog hon i Let’s Dance, och hon har även tävlat i På spåret tillsammans med sin pappa Sven Wollter och Peder Lamm. Sommaren 2019 delade hon med sig av personliga berättelser i Sommar i P1. Men bakom hennes offentliga liv finns också en familjehistoria präglad av svåra förluster.
Redan som ung fick Stina uppleva sorgen efter två syskon. Hon växte upp med fyra syskon på pappans sida och två på mammans. År 1989 förlorade hon sin storebror Tom, som blev endast 34 år gammal efter att ha drabbats av cancer. Några år senare kom ännu ett tungt besked när hennes syster Ylva Wollter gick bort vid 30 års ålder. Ylva hade under lång tid kämpat med anorexi, en sjukdom som till slut kostade henne livet.
När Stina medverkar i tv-programmet Här är ditt kylskåp tillsammans med Tareq Taylor, 57, kommer samtalet in på systern och den sorg som fortfarande finns kvar. Hon berättar om begravningen och ett löfte hon gav när hon lade handen på Ylvas kista. Stina bestämde sig då för att försöka leva lite extra för sin syster. Hon ville fortsätta äta, dansa, skratta och älska, inte bara för sin egen skull utan också med Ylva i tankarna. När hon ser tillbaka på sitt liv känner hon att hon på många sätt har försökt hålla det löftet.
Men det är framför allt minnet av deras allra sista möte som gör berättelsen så känslosam. Under många år hade Stina sett hur systern kämpade med sin relation till mat. Ylva kunde gömma undan det hon skulle äta och till och med skrapa bort smör under bordet. Därför blev det som hände den sista dagen något som Stina senare kom att fundera mycket över. Ylva befann sig hemma hos henne när hon plötsligt ville sätta sig ner och fika tillsammans.
Systrarna gjorde precis det. De satt tillsammans och åt, som två systrar under en helt vanlig stund i vardagen. I efterhand har Stina tänkt att hon borde ha förstått hur betydelsefullt det ögonblicket var. När hon berättar om det i programmet blir hon märkbart berörd och måste stanna upp. Hon beskriver den gemensamma fikastunden som en gåva från Ylva, något hon först senare förstod det verkliga värdet av.
Efter fikat fortsatte de att umgås. Stina målade systerns naglar och hjälpte henne att klippa luggen som hade vuxit sig för lång. Det var små, vardagliga handlingar fyllda av närhet. Men bara sex timmar senare befann sig Stina på Akademiska sjukhuset för att ta ett sista farväl av Ylva. När hon återger händelsen hörs sorgen tydligt i hennes röst. Särskilt minnet av smörgåsen, naglarna och den nyklippta luggen har stannat kvar hos henne.
För Stina har systerns liv och bortgång också påverkat hur hon ser på samhällets förhållande till mat och kroppar. Hon menar att människor tillsammans behöver bidra till en miljö där mat får vara något naturligt och där pressen kring utseende minskar. Hennes engagemang för kroppsacceptans har därmed en djupt personlig bakgrund. Och även om många år har passerat lever minnet av Ylva vidare, både i Stinas arbete och i löftet hon en gång gav vid systerns kista.
