Charlotte Perrelli har under flera år levt mitt i en familjesituation som förändrat relationen till hennes pappa Berth i grunden. Hans demens har successivt tagit allt större plats i vardagen, samtidigt som familjen också behövt hantera flera andra allvarliga sjukdomar. Berth har sedan länge KOL. För ungefär ett år sedan dök dessutom nya symtom upp och det konstaterades att han hade Hashimotos sjukdom, som påverkar sköldkörteln. Sedan tidigare hade han också fått två cancerdiagnoser, en i urinblåsan och en i prostatan.
Men för Charlotte och resten av familjen har demensen inneburit en särskild förändring. Det började inte med en enda dramatisk händelse. I stället kom små signaler i vardagen. Med tiden blev de svårare att bortförklara och både humöret och personligheten började förändras. Till slut hamnade familjen i en situation där de inte längre ansåg att Berth kunde fortsätta bo hemma. De ville bland annat att han skulle sluta köra bil eftersom de var rädda för att någon kunde komma till skada. Samtidigt reagerade Berth starkt på familjens försök att ingripa.
Charlotte minns perioden som extremt pressande. Hon berättar att hennes pappa kunde ringa och anklaga familjen för att vara elak och hemsk. Samtidigt brottades de själva med tvivel och frågan om de verkligen gjorde rätt.
Jakten på hjälp blev ytterligare en påfrestning. Charlotte beskriver hur hon ringde handläggaren och grät medan hon vädjade om stöd. För henne kändes situationen förnedrande, särskilt eftersom hon är en offentlig person, men familjen upplevde samtidigt att de inte längre klarade situationen hemma.
I dag bor Berth på ett demensboende i Täby. Familjen har inte lämnat honom ensam i den nya vardagen. De har ordnat det så att någon kommer och träffar honom varje dag. För Charlotte innebär det ändå inte att allt blivit lättare. Relationen mellan far och dotter finns fortfarande, men den är inte längre densamma. Hon saknar personen hennes pappa var innan sjukdomen förändrade honom och beskriver känslan som ett slags långvarigt avsked.
Demensen har nu präglat familjens liv i sex år. Förändringen blir extra tydlig när Charlotte tänker på sin yngste son Alvin, som är sju och ett halvt år gammal. Han har inga egna minnen av sin morfar som frisk. Det är också en av de mest smärtsamma delarna för Charlotte. Den version av Berth som Alvin känner är den personlighet som sjukdomen lämnat kvar. För Charlotte finns däremot minnena av pappan från tiden före demensen – och därmed också saknaden efter mannen han en gång var.
