Scenkollapsen kom utan förvarning. När David Lindgren föll ihop inför en fullsatt salong förändrades förutsättningarna för allt som följde. Det som länge varit en tyst kamp med ångest och prestationskrav blev plötsligt synligt för alla. I dag beskriver han perioden som avgörande för hur han lever och arbetar.
I slutet av januari avslutade David Lindgren, 43, inspelningen av ett nytt projekt som ännu inte offentliggjorts. Produktionen var stor och krävande, och innebar ett kliv utanför det som känts tryggt. Samtidigt väntar ett intensivt år. Under sommaren återvänder han till Diggiloo-turnén efter flera års uppehåll. Under våren genomförs en kyrkoturné med tyngdpunkt på Norrland, och till hösten fortsätter arbetet med Oh What a Night runt om i Sverige.
Privat har stabiliteten funnits länge. Relationen med Kristina sträcker sig över 25 år, från tonårstiden under artistutbildningen till familjelivet i dag. Tillsammans har de två barn i skolåldern. En viktig del i att relationen hållit över tid har varit att båda gett varandra utrymme att utvecklas, samtidigt som kommunikationen alltid varit närvarande.
Att David Lindgren skulle hamna på musikal- och scenbanan var inte självklart från början. Under ungdomsåren var det ishockey som dominerade vardagen. Träning nästan varje kväll och en tydlig identitet inom sporten präglade gymnasietiden. Parallellt växte ett intresse fram för scenkonst. Möten med dans, teater och sång förändrade riktningen gradvis, tills det blev tydligt vilken väg som kändes mest rätt.
Hockeyn finns ändå kvar i hans liv, om än i annan form. Engagemanget i Börje Salmings ALS-stiftelse har lett till deltagande i välgörenhetsmatcher och ett starkt personligt engagemang. Bakgrunden är familjär. En kusin insjuknade i ALS i unga år och gick bort kort därefter. Sjukdomen gjorde ett djupt avtryck och skapade en förståelse för hur hårt den drabbar både individ och familj.
Egen hälsa har blivit en prioritet. Kost, träning och återhämtning är centrala delar i vardagen. En omläggning mot antiinflammatorisk mat, periodisk fasta och regelbunden träning i ett hemmagym har haft tydlig effekt. Både fysiskt och mentalt har balansen blivit bättre, och sambandet mellan livsstil och ångest har blivit tydligt.
Den psykiska ohälsan har dock funnits med länge. Panikattacker började redan i slutet av 20-årsåldern och har kommit och gått i perioder. Allt eskalerade 2016, när han svimmade på scenen på China Teatern. Händelsen sammanfattade år av rädsla för att tappa kontrollen inför publik.
Efter kollapsen följde en period av total utmattning. Tankarna på att aldrig kunna stå på scen igen var påtagliga. Samtidigt växte behovet av förändring. När återkomsten väl skedde var motståndet starkt. Kroppen reagerade med skakningar och svettningar, men stödet från omgivningen och publiken blev avgörande.
Under den tiden sökte han professionell hjälp och fick verktyg för att hantera ångesten. I dag finns panikattackerna fortfarande i bakgrunden, men de är hanterbara. De dyker främst upp i trånga eller låsta situationer och fungerar som signaler om att tempot varit för högt eller att återhämtningen brustit.
Erfarenheterna har lett till ökad självkännedom och tydligare gränser. Förmågan att säga nej har stärkts, liksom förståelsen för kroppens signaler. Även offentliga motgångar hanteras annorlunda numera. När rösten svek under ett uppmärksammat tv-framträdande skapade det ingen långvarig oro, utan snarare en kort besvikelse som snabbt släppte.
I dag kan händelser som tidigare hade orsakat djup ångest bemötas med distans och humor, inte minst inom familjen där jargongen är varm och avväpnande. Det som en gång upplevdes som ett sammanbrott har i efterhand blivit en vändpunkt.
