För Johanna Toftby har livet tagit en oväntat känslosam vändning. Efter år av stora förändringar, jobbiga upplevelser och en period då hon kände sig alldeles ensam har glädjen fått en ny plats i vardagen. Barnbarnet Sonja, som nyligen fyllt ett år, har blivit en av de viktigaste personerna i hennes liv. Nu berättar Johanna om saknaden efter barnen, kärleken till maken Janne Fors och varför hon äntligen känner att hon har hittat tillbaka till sig själv.
Det har gått nästan två decennier sedan Johanna, då 35 år, blev känd genom tv-programmet Ensam mamma söker. På den tiden arbetade hon som frisör, men livet tog snart en annan riktning. I dag är hon en etablerad bloggare och influencer med över 100 000 följare på Instagram. Hennes vardag kretsar kring allt från matlagning och inredning till träning och personliga erfarenheter. Frisöryrket har hon däremot nästan helt lämnat bakom sig, även om hon fortfarande klipper maken Janne och ibland sina barn. Hon skämtar om att hans tjocka, bångstyriga hår inte alltid är det lättaste att hantera.
När Johanna beskriver hur hon mår i dag är det med stor energi. Hon har precis varit på gymmet och handlat godsaker i saluhallen. Träningen har blivit en viktig del av hennes liv, särskilt efter flera påfrestande år med klimakteriebesvär. Till en början förstod hon inte vad som hände med kroppen. Hon upplevde hjärtklappning, extra hjärtslag och viktuppgång och började till slut oroa sig för att något var fel med hjärtat. Efter en undersökning med ultraljud fick hon veta att hjärtat var friskt och starkt, men att sjunkande östrogennivåer kunde påverka hur det kändes.
Under samma period behövde Johanna operera bort livmodern på grund av stora myom, kraftiga blödningar och blodbrist. Därefter fick hon östrogenbehandling. Nu berättar hon att hon sover bra, slipper vallningar och har gått ner de kilon hon tidigare lagt på sig. Hon tränar fem dagar i veckan och känner sig starkare än på länge. För henne handlar förändringen inte bara om kroppen, utan också om att ha hittat en bättre balans i tillvaron.
Men den största glädjen kommer från någon betydligt mindre. För ett år sedan föddes barnbarnet Sonja, och Johanna beskriver kärleken till flickan som nästan omöjlig att förklara. När hennes egna barn flyttade hemifrån för fyra år sedan blev omställningen nämligen mycket svårare än hon hade föreställt sig. Hon visste att det var naturligt att barnen skulle bli självständiga, men upplevde ändå en stark tomhet. Hon kände sig övergiven och tappade fotfästet. Med Sonjas ankomst fick hon återigen känslan av att vara behövd, något som betytt oerhört mycket för henne.
Bakom den positiva tillvaron finns också minnen från en betydligt mörkare period. Under flera år utsattes Johanna för trakasserier av en kvinna som senare dömdes till fängelse. Situationen blev särskilt allvarlig när kvinnan började kontakta hennes barn på Facebook och skicka hotfulla meddelanden om både dem och Johanna. Kvinnan skrev även om planer på en bok med titeln Det var jag som dödade Johanna. Det som först kunde uppfattas som näthat utvecklades till något som påverkade hela familjens trygghet.
Robert Aschberg kom att spela en viktig roll när kvinnans identitet skulle fastställas. Johanna hade redan misstankar om vem personen var, men saknade möjlighet att bekräfta dem. Genom tekniska uppgifter, bland annat IP-adresser, kunde ett tv-team lägga ihop informationen. Till slut åkte de till Eskilstuna, där kvinnan bodde. Johanna minns hur de först väntade utanför bostaden och sedan gick fram till lägenhetsdörren. Hon var så nervös att hon knappt visste hur hon skulle reagera.
När Aschberg ringde på öppnade kvinnan och verkade först mycket glad över att se honom. Men när han började ställa frågor om de hundratals hatiska kommentarerna förändrades situationen. Johanna, som stått en bit bort, gick fram mot dörren. Då stängde kvinnan den. Även om trakasserierna numera har upphört berättar Johanna att upplevelserna lämnat spår. Hon har haft många sömnlösa nätter, känner fortfarande obehag inför att sova ensam och är extra vaksam när hon rör sig ute.
Vid hennes sida finns sedan många år maken Janne Fors. I februari kommer paret att ha varit tillsammans i 15 år. Johanna berättar att hon från början föll för hans positiva energi, sociala sätt och intelligens. Han har alltid varit utåtriktad och lätt att umgås med, något hon fortfarande uppskattar. Samtidigt finns förstås vardagliga egenheter som kan irritera. Janne vill numera gärna gå och lägga sig tidigt, och hans italienska temperament blir särskilt tydligt bakom ratten, där han kan tuta och gestikulera åt andra bilister.
Janne har i sin tur sina synpunkter på Johannas sätt att berätta saker. Hon tycker om att gå in på detaljer och bygga upp en historia, medan han helst vill att hon kommer till poängen direkt. Men efter alla år tillsammans har de lärt sig att skratta åt sådana olikheter i stället för att göra dem till stora problem.
Sommaren 2023 gifte sig paret i Mollösund på västkusten. Johanna minns fortfarande hur nervös hon var vid vigseln och att hon nästan trodde att hon skulle svimma. Att bröllopet dröjde berodde bland annat på att de länge levde som särbor. Janne hade dessutom varit gift två gånger tidigare och ville inte skynda in i ännu ett äktenskap innan de hade provat att bo tillsammans.
När de väl flyttade ihop efter tio och ett halvt år som särbor blev förändringen större än väntat. Det första året var särskilt utmanande. Johanna ville ha skorna prydligt placerade på skohyllan, medan Janne gärna lämnade dem på hallgolvet. Han störde sig i sin tur på att hon ställde disk i diskhon i stället för direkt i diskmaskinen. Numera har de hittat en enkel lösning: den som ser något som behöver göras tar hand om det. En kaffekopp eller ett par skor är inte längre värt ett gräl.
Även bostadsfrågan har inneburit flera förändringar för paret. De har tidigare bott i en exklusiv lägenhet på 34:e våningen i Göteborg, därefter i hus i Alingsås och nu återigen i en villa i Göteborg. Den nuvarande bostaden ligger i ett trevligt område knappt tre kilometer från Avenyn, vilket gör att Johanna kan cykla in till centrum på ungefär tio minuter. Trots det saknar hon ibland lägenhetslivet och erkänner att hon gärna skulle överväga en vacker sekelskiftesvåning i Linné eller Vasastan.
När Johanna blickar framåt finns det framför allt en önskan som ligger henne varmt om hjärtat: att få resa mer tillsammans med sina barn. Under deras uppväxt var ekonomin ofta ansträngd. Som ensamstående mamma hade hon under flera år hela ansvaret, samtidigt som barnens pappa var sjuk. Hon försökte skapa fina minnen genom utflykter och middagar hemma, även när pengarna knappt räckte till. I dag är barnens pappa frisk och har en god relation med dem, något Johanna är glad över.
Trots drömmarna om resor och nya upplevelser uppskattar hon också de allra enklaste stunderna. En riktigt bra dag börjar med kaffe, några timmars arbete, avklarade mejl och ett träningspass. Då känner hon sig redo att fortsätta med resten av dagen. Och med maken Janne vid sin sida och lilla Sonja i familjen beskriver hon en tillvaro där de stora känslorna och de små vardagsglädjeämnena får plats samtidigt.
