Efter sammanlagt 30 år som fånge har Annika Östberg byggt upp ett stillsamt liv i Hälsingland, långt från den tillvaro som präglade större delen av hennes vuxna liv. I dag betyder huset, hunden, skogen och de lugna morgnarna på altanen mycket för henne. Men tryggheten är inte självklar längre. Annika berättar att hon saknar pension eftersom hon inte har bott i Sverige i 40 år och att hon i nuläget har 3 000 kronor i månaden. Under flera år arbetade hon som timvikarie på ett behandlingshem, men det arbetet har upphört. Med kostnader för hus, bil och hund och utan någon stadig inkomst befarar hon nu att bostaden kan behöva säljas.
Vägen till den här vardagen har varit extremt lång. Annika växte upp i Hässelby och minns särskilt sin farfar, som brukade hämta henne från skolan, och somrarna hos mor- och farföräldrarna i Söderhamn och Småland. När hon var elva flyttade hon tillsammans med sin mamma till Missouri i USA efter att mamman träffat en äldre amerikan med gott om pengar. Förhoppningen om ett bättre liv infriades inte. Annika hade svårt att passa in, relationen till styvfadern blev konfliktfylld och vid 13 års ålder träffade hon en 24-årig collegestudent som spelade trummor i ett rock’n’roll-band. Efter att mamman förbjudit relationen rymde Annika hemifrån. Under samma period provade hon hasch och LSD och utvecklade senare ett totalt heroinberoende.
I september 1980, när Annika var 26 år, föll hennes äktenskap sönder efter att maken lämnat henne för hennes bästa väninna. Kort därefter träffade hon William Cox, en knarklangare och tungt kriminell man. I slutet av april 1981 sköt William först ihjäl en krögare framför Annika och dagen därpå polismannen Richard Helbush. Minnena från händelserna har följt henne i 45 år och återkommit i både drömmar och mardrömmar. Annika och William greps, men William tog senare sitt eget liv i häktet. Annika dömdes till 25 år till livstid och tillbringade sin första tid isolerad på Death Row, där mörkret och hopplösheten blev en brutal början på de kommande årtiondena bakom murarna.
Senare placerades hon på ett vanligt kvinnofängelse. Anstalten var ursprungligen byggd för 900 fångar men kom så småningom att rymma nästan 3 000 kvinnor. På Annikas avdelning fanns 150 kvinnor och endast sex duschar. Dagarna började klockan sex och fylldes av arbete och strikta rutiner. Hon började med att hacka sallad i köket och blev senare sekreterare åt kökschefen. Klockan 16 återvände de intagna till sina celler inför kontrollen halv fem, och efter middagen kunde de bland annat träna, promenera eller besöka fängelsekyrkan. Trots miljön skapade kvinnorna starka relationer och familjeliknande grupper som gav en viss gemenskap.
Parallellt pågick under många år försök i Sverige att få Annika överförd. Gun Hellsvik, Carl Bildt, Laila Freivalds, Anna Lindh, Thomas Bodström, AnnBritt Grünewald, Jan Eliasson, Ingvar Carlsson och Göran Persson var några av dem som engagerade sig. Efter närmare tre decennier av avslag kom till slut beskedet i april 2009 att en förflyttning till Sverige hade godkänts. Annika fördes via Los Angeles till New York och planen var först att hon skulle resa hem med ett kommersiellt flyg. När uppgifterna om hennes hemresa blev offentliga ändrades planerna och hon flögs i stället till Sverige i ett av SÄPO plan. Först när planet hade lämnat amerikanskt luftrum vågade hon känna verklig lättnad. Efter landningen i Örebro fördes hon till Hinseberg och placerades den första veckan på en isoleringsavdelning.
Efter totalt 30 år i fångenskap kom friheten, men anpassningen till ett vanligt liv tog tid. Annika hade svårt att sitta mitt i ett rum och ville ha en vägg bakom ryggen, medan små rörelser omkring henne kunde göra henne nervös. När hon köpte en handväska glömde hon den ofta eftersom hon under fängelsetiden vant sig vid att förvara sina saker i bakfickorna. Den första skogspromenaden blev en stark kontrast efter 30 år av ständiga människoljud. I dag beskriver hon sitt liv som ett Svensson-liv, men hon känner samtidigt att erfarenheterna har gjort att hon aldrig tar det vanliga för givet. Hon har några nära vänner och många bekanta, men söker inte efter någon kärleksrelation.
Nu är det framför allt framtiden för hemmet som oroar henne. Annika hoppas kunna hitta en ekonomisk lösning som gör att hon får bo kvar och skämtar om att en lottovinst hade löst problemet. Om hon trots allt måste lämna huset hoppas hon åtminstone kunna hitta en liten bostad med en bit mark där hon kan fortsätta ägna sig åt växter och hundar. Det är just den enkla vardagen hon värdesätter mest. Morgnarna på altanen med en kopp te, utsikten över skogen och gräsmattan och hunden bredvid sig har blivit den stund då hon känner störst lugn.
