För fem år sedan tog Hannah Graaf, 50, ett stort beslut efter en lång period med besvär. Hon opererade bort livmodern efter problem med bland annat blödningar, myom, endometrios och cellförändringar, medan äggstockarna behölls. Resultatet efter ingreppet blev en stor lättnad. ”All problem och smärta försvann. Underbart!”, skriver Hannah när hon nu ser tillbaka på operationen.
Hannah slog igenom på 1990-talet tillsammans med sin jämnåriga syster Magdalena Graaf i artistduon ”Systrarna Graaf”. I dag arbetar båda som influencers och har varsin blogg, där följarna får ta del av både vardag och mer personliga funderingar. Den här gången berättar Hannah om åren efter operationen och de frågor som uppstått kring hennes hormonbehandling.
Efter ingreppet fick hon hormonplåster utskrivna och har sedan dess använt dem dagligen under flera år. Med tiden började hon dock fundera på varför behandlingen fortfarande behövdes. Under sommaren bestämde hon sig därför för att trappa ner. Situationen kring själva plåstren har dessutom orsakat mycket stress eftersom de enligt Hannah både är dyra och återkommande svåra att hitta. ”Varje gång jag ska hämta ut det dyra receptet så är den ALLTID restnoterad. Fylls av panik och åker runt på alla apotek som finns typ. Brukar lyckas få tag i den men alltid en kamp.”
När användningen minskade väntade Hannah på att märka hur kroppen skulle reagera. Någon större förändring har hon dock inte känt av. Det har i sin tur väckt nya funderingar hos henne: har hon betalat för plåstren under lång tid utan att egentligen behöva dem, och har kroppen samtidigt fått extra östrogen i onödan?
En annan fråga har handlat om klimakteriet. Så länge Hannah använde hormonplåstret kunde hon inte göra ett klimakterietest, men när systern Magdalena gav henne ett test fick hon till slut möjlighet att prova. Efteråt tyckte Hannah att hon kunde urskilja ett svagt andra streck och blev osäker på hur resultatet skulle tolkas. ”Så jag kanske är någonstans mittemellan då? Men enligt denna är jag inte i klimakteriet. Tycker ju att jag har alla tydliga tecken.”
De tecken hon syftar på är flera. Hannah har bland annat upplevt yrsel och svettningar, blivit mer känslosam och haft problem med sömnen. Samtidigt försöker hon möta situationen med humor och skämtar om möjligheten att det helt enkelt är hennes vanliga personlighet som visar sig.
Bakom skämten finns ändå en tydlig fundering kring vad som väntar framöver. Om symptomen hon redan känner inte innebär att hon befinner sig i klimakteriet undrar Hannah hur hon kommer att reagera den dag det faktiskt inträffar. Den tanken sammanfattar hon med ett enda kort och talande ord: ”Hjälp!”
