Det tog större delen av ett liv. Först vid 75 års ålder valde Michael Segerström att berätta sanningen om sig själv – ett beslut som förändrade allt.
Den prisbelönta skådespelaren, i dag 81 år, har en lång karriär bakom sig. Han har synts i filmer som Hälsoresan, Jönssonligans största kupp, Adam & Eva och Gräsänklingar. År 2000 fick han en Guldbagge för sin roll i filmen Darling, något han själv ser som en av höjdpunkterna i sitt yrkesliv. Men bakom framgångarna fanns en verklighet som såg helt annorlunda ut.
Under många år bar han på en hemlighet som han inte vågade dela med omvärlden. Han levde ett liv där han utåt sett följde förväntningarna, samtidigt som han inombords kämpade med sin identitet. Känslorna fanns där, men hölls tillbaka.
En stor del av livet var han gift med skådespelaren Susanne Hallvares. Äktenskapet varade i 28 år och tillsammans fick de sonen Artjom. Efter separationen 2009 gick tiden vidare, men det dröjde ytterligare ett decennium innan han tog steget att vara öppen med vem han var.
Beslutet att komma ut kom inte lättvindigt. Det föregicks av en period präglad av psykisk ohälsa och djup inre kamp. Han har beskrivit hur han mådde mycket dåligt under den tiden och hur han sökte hjälp för att hantera situationen. Samtidigt växte en insikt fram – att han inte längre ville leva med något dolt.
Uppväxten spelade en avgörande roll. Som barn på 1950-talet mötte han en värld där sådana frågor var starkt tabubelagda. Att avvika från normen var inget man talade öppet om, och klimatet gjorde att många valde tystnad framför risker. Den rädslan följde med honom långt upp i vuxen ålder.
När han till slut valde att berätta var nervositeten påtaglig. Han var förberedd på starka reaktioner och trodde att mottagandet skulle bli hårt. Men verkligheten blev en annan. Responsen visade sig vara överraskande positiv, något som stod i stark kontrast till hans egna farhågor.
I dag har det gått flera år sedan han tog steget. Han lever ensam i sitt hus vid den skånska sydkusten, nära havet. Livet är lugnt och fyllt av vänner, men det finns fortfarande en längtan efter närhet. En enkel gest, som att hålla någon i handen, är något han uppskattar och saknar ibland.
Hans berättelse handlar inte bara om identitet, utan också om tid, mod och konsekvenserna av att vänta. Ett liv som till slut förändrades – men först efter många år i tystnad.
