Efter mer än två decennier på en av Sveriges mest prestigefyllda scener tar Julia Dufvenius ett avgörande steg. I januari valde hon att säga upp sig från Kungliga Dramatiska Teatern – en arbetsplats som varit en självklar del av hennes liv sedan mitten av 2000-talet.
Skådespelerskan, 50, har gjort starka avtryck både på film, i tv och på scen. Många förknippar henne med produktioner som Saraband och Heder, men också med en lång rad uppsättningar på Dramaten, där hon varit en del av den fasta ensemblen. Blanche och Marie, Bernardas hus, Jane Eyre, Ett dockhem och Under hallonbusken är bara några av föreställningarna där hon stått i rampljuset.
Att lämna teatern har inte varit enkelt. I en intervju berättar hon hur känslosamt beslutet blev. Att ta farväl upplevdes som att sortera igenom ett kvarts sekel av minnen. Hon beskriver sig själv som djupt sentimental och överraskad över hur starka känslorna faktiskt var. Vid intervjutillfället hade hon ännu inte tömt sin loge.
Beslutet kommer efter ett år som skakat om både privat och professionellt. Tillsammans med maken Christopher Wollter, 54, som hon varit gift med sedan 2005, valde hon att skriva boken Välkomna till vårt äktenskap. I den berättar paret öppet om den kris som drabbade deras relation, om otrohet och om Wollters erkända sexmissbruk med ett 30-tal kvinnor under äktenskapet.
Boken väckte kraftiga reaktioner och diskussionerna lät inte vänta på sig. Efter lanseringen gjorde paret endast två intervjuer – en i Dagens Nyheter och en i Skavlan – och sedan blev det tyst.
Nu beskriver Julia hur hon upplevde reaktionerna som att kliva rakt in i ett getingbo. Hon menar att många reagerade starkt utan att vilja lyssna på deras resonemang. Själv har hon valt att inte följa debatten i detalj, trots att hon vet att den pågått.
Efter framträdandet i Skavlan tog kritiken ny fart. I Dagens Nyheter skrev Alex Schulman att han uppfattade det som två skådespelare som försökte rädda ett svinaktigt beteende. Julia säger att hon faktiskt läste den krönikan och blev förbryllad. Hon hade väntat sig något annat av honom, särskilt med tanke på hur han själv skrivit om missbruk.
Hon berättar också att hon senare mötte Schulman på Dramaten, där han då uttryckte att han tyckte boken var välskriven och bra. Hon vet att krönikan publicerades innan han hade läst boken, och det är just det hon vänder sig emot – att åsikter ibland formas innan fakta är på plats.
Nu står hon inför ett nytt kapitel i livet. Efter 25 år av repetition, premiärer och applåder lämnar hon Dramaten bakom sig – med både stolthet och vemod.
