Fem år har gått sedan Nina Gunke berättade att hon drabbats av Alzheimers sjukdom. I dag är hon 70 år och fortsätter kämpa – men vägen har inte varit spikrak. Efter ett fall förra året som ledde till en höftfraktur har vardagen blivit ännu mer krävande.
När kontakt tas i mitten av februari hörs både Nina och hennes make Samuel Holgersson på telefon. Eftersom sjukdomen påverkar hennes tal hjälper Samuel till att förmedla det hon vill uttrycka.
Trots motgångarna beskriver Nina att hon mår bra, även om perioder är tuffa. Rehabilitering har blivit en stor del av livet efter att hon tvingades byta ut hela höften. Rullstol och gåträning är numera vardag, och återhämtningen går långsammare eftersom Alzheimers påverkar processen.
Hon kan gå själv, men osäkerheten sitter kvar efter fallet. Rädslan för att ramla igen gör att stegen ibland känns tyngre än de borde vara. Samtidigt fortsätter träningen, och framstegen kommer, om än i lugn takt.
När det gäller själva sjukdomen beskriver Samuel att läget är förhållandevis stabilt. Utvecklingen har inte förändrats nämnvärt den senaste tiden. De tror att deras aktiva liv spelar en viktig roll. Teaterbesök, middagar och möten med vänner fyller kalendern, och hemmet är ofta fullt av människor.
Det sociala livet ger energi – men kostar också kraft. Nina drabbas av hjärntrötthet och behöver vila på dagarna för att orka med umgänge. Planering har blivit avgörande för att skapa balans mellan aktivitet och återhämtning.
Hon medicinerar för att minska plackbildningen i hjärnan, även om det i dagsläget saknas en fullgod bromsmedicin mot Alzheimers. Sjukdomen har sin gång, men Samuel betonar att hennes personlighet är densamma. Motoriken och talet har förändrats, men kärnan i henne är oförändrad.
I början präglades tiden efter diagnosen av rädsla, särskilt för att förlora möjligheten att träffa vänner och leva som vanligt. I dag upplever hon att det fungerar, även om det kräver mer planering och vila.
Paret försöker leva sitt liv utan att låta sjukdomen definiera allt. De väljer att fortsätta vara aktiva och närvarande i det som betyder något.
Samtidigt finns en sak som fortfarande gör ont – saknaden efter scenen. När frågan om teatern kommer upp reagerar Nina direkt och med tydlig känsla. Hon längtar tillbaka. Samuel nämner att det skulle vara fint om hon kunde få en roll utan repliker, bara för att få stå där igen, vara en del av sammanhanget.
Och orken? Den säger hon att hon har.
