En gång i tiden var deltävlingen i Malmö rena rysaren. Det var där överraskningarna small, där dramatiken låg som tätast inför Andra chansen. Nu har schemat ritats om – och Malmö har fått nöja sig med att vara en mellanakt.
När Melodifestivalen lade till ännu en vecka hamnade den verkliga nerven någon annanstans. Sundsvall får numera bära rollen som sista avgörande slaget. Malmö? Mest en transportsträcka. Det märks på startfältet. Men låt oss vara konstruktiva.
Det finns två tydliga publikdragplåster i årets fjärde deltävling: Smash Into Pieces och Meira Omar.
Smash Into Pieces är numera så återkommande i tävlingen att de nästan blivit inventarier. Ljudbilden har blivit mer pop än tidigare, men den visuella identiteten känns fortfarande som en gammal Linkin Park-video med generösa doser halvglansig CGI. Allt pekar på att de går direkt till final på lördag.
Meira Omar har också vinden i ryggen. Låten följer samma spår som i fjol – ett färgsprakande möte mellan Mellanöstern-influerade toner och barnkörer à la Babblarna. Det är ord och rytmer som studsar, lekfullt och medvetet. För vissa är det en självklar hit. För andra kan det bli en snabb kanalbyte-reaktion.
Sedan tätnar det.
Fyra debutanter slåss om resterna. Cimberly satsar på r’n’b-pop med halvtydlig profil. Erika Jonsson bjuder på låtsascountry med fokus på att kunna backa med släp. Felix Manu blandar något som låter som kranvatten möter Victor Leksell. Utan att ha sett scenframträdandena är det svårt att sia om vem som kan överraska.
Mitt i allt står Timo Räisänen, den rutinerade deltagaren som inte gör sin första Melodifestival. Hans bidrag ”Ingenting är efter oss” sticker ut – inte för att det skriker högst, utan för att det musikaliskt känns som en oväntad kollision.
Det är som om Markus Krunegård plötsligt klivit in i studion med Magnus Carlsson från Barbados. Ett pulserande möte mellan indiepop och dansbandsglans. En kombination man inte hör varje dag.
Malmö må inte längre vara laddad pistol.
Men det finns fortfarande gnistor.
