Beskedet slog ner som en chock. Förra hösten berättade Nanne Grönvall, 63, att bröstcancern var tillbaka – tjugo år efter första gången. Den här gången krävdes ett drastiskt ingrepp där hon tvingades operera bort sitt bröst, utan några garantier för att sjukdomen helt skulle försvinna.
Tiden efteråt blev tung. Nanne har varit öppen med hur vardagen fylldes av rädsla, panik och mörka stunder. Ångestattackerna kom tätt och tårarna tog ofta över, särskilt under nätterna när oron inte gick att stänga av.
I ett personligt inlägg beskrev hon hur en morgon började med en ångest så stark att det knappt gick att andas. Hon smög upp ur sängen medan maken Peter Grönvall fortfarande sov, satte på kaffet – och bröt ihop fullständigt. Två dygn av gråt och panik följde, utan paus.
Sedan kom beskedet som vände allt. Efter veckor av plågsam väntan fick hon äntligen svar från läkarna. Cancern hade inte spridit sig och cellgifterna kunde undvikas. Lättnaden var total. Den här gången var tårarna inte av rädsla, utan av ren glädje.
Tumören visade sig vara hormonberoende, vilket innebär att Nanne behöver ta östrogendämpande medicin i åtta år framöver. Men vetskapen om att sjukdomen inte spridit sig gav henne ny kraft.
View this post on Instagram
Och mitt i allt finns det något som lyser starkare än rädslan – hennes barnbarn. När energin tillåter fyller hon dagarna med lek, skratt och närhet. Under en helg tog hon med de yngsta till leklandet, där timmarna gick åt till studsmattor, bollhav, trehjulingar och klätterställningar.
Hon berättar med värme om hur barnbarnen Céleste, tre år, och Hugo, sju år, förvandlade dagen till ett virrvarr av rörelse och skratt. Själv och Peter fick springa för att hänga med – tills de till slut var helt slutkörda, på bästa möjliga sätt.
Efter en intensiv dag väntade en lugn kväll hemma, redo för Melodifestivalen och vila. Och redan nästa dag väntade nya möten – då med de äldre barnbarnen, i ett betydligt lugnare tempo.
Trots sjukdom, oro och långa behandlingar är det tydligt vad som ger Nanne kraft. Kärleken till barnbarnen är inte bara en tröst – den är hennes största glädje.
