Hon har stått högst upp på världens största prispallar och skrivit in sig i svensk idrottshistoria. Men bakom medaljerna och applåderna finns ett liv som i dag ser helt annorlunda ut. När Ludmila Engquist medverkar i Här är ditt kylskåp öppnar hon upp om en vardag präglad av ensamhet, sorg och känslor som fortfarande är svåra att bära.
Ludmila Engquist, 61, föddes i dåvarande Sovjetunionen och slog igenom tidigt som en av världens främsta häcklöpare. Efter att ha blivit svensk medborgare nådde hon karriärens absoluta topp med OS-guld i Atlanta 1996 och VM-guld året därpå. Framgångarna gjorde henne till en ikon inom svensk friidrott – men livet efter karriären blev långt ifrån enkelt.
Åren efter rampljuset har kantats av motgångar. Hon har själv berättat om allvarliga hälsoproblem, kampen mot psykisk ohälsa och hur hon försökt hitta en ny roll i livet som tränare och mentor för unga talanger. När hon nu möter Tareq Taylor i programmet handlar samtalet om betydligt mer än mat.
Mot slutet av inspelningen kommer frågan om framtiden upp – och där brister det. Ludmila beskriver hur hon medvetet undviker att tänka framåt och i stället försöker leva dag för dag. Hon berättar att hon inte är helt lycklig, att tårarna ibland kommer, men att hon ändå försöker hålla fast vid det liv hon har nu.
Hon sätter även ord på sin ensamhet. Hon lever själv och har få nära vänner, något som påverkat henne djupt. Samtidigt berättar hon att det långsamt blivit lättare att öppna sig. Till middagen har hon bjudit in 19-åriga Matilda, som hon tränar, och hennes pappa – en familj som kommit att betyda mycket och gett henne en känsla av sammanhang.
När Tareq lyfter fram vilken betydelse Ludmila haft som coach blir känslorna övermäktiga. Kramar delas och tårarna rinner, i ett ögonblick som visar en sårbar sida av den tidigare stenhårda elitidrottaren.
Hon berättar också om separationen från sin tidigare make efter 35 år tillsammans, en händelse som vände upp och ner på hela hennes tillvaro. I dag ser hon tillbaka på en period av djup nedstämdhet och insikten om att mycket i livet varit obearbetat. Barndomen, idrottskarriären och gamla sår som en gång trycktes undan har till slut hunnit ikapp.
Det som möter tittarna är inte berättelsen om segrar – utan om en människa som fortfarande kämpar för att hitta ro, mening och styrka i ett liv långt bortom applåderna.
