Natten var lugn och varm. Alla i huset sov – föräldrar, barn, till och med katten som låg hopkurad vid elementet. Endast ett litet nattljus lysde i hallen, och någonstans bakom väggen tickade en klocka tyst. Ingenting förebådade problem.
Men omkring klockan tre på morgonen vaknade mamma av ett konstigt ljud – som ett tyst knastrande. Inte högt, men skarpt, som om någon långsamt bröt av en torr gren. Först trodde hon att det var regn utanför fönstret, sedan att katten klöste på väggen. Men ljudet upprepade sig.
Hon reste sig, tog på sig morgonrocken och gick ut i korridoren. Tystnad. Bara detta knappt hörbara knastrande ljud någonstans nära golvet. Och plötsligt – en lukt. Svag, men bekant. Plast. Bränd plast. Hon vände sig om och såg en liten gnista nära uttaget. Sedan en till.
Sedan, under en sekund, flammade en orange glöd upp. Hon sprang fram och drog ut kontakten – den från den gamla värmaren som de alltid hade påslagen ”på natten så att de inte skulle frysa”. Rök vällde ut ur uttaget. En sekund senare steg lågorna upp – en tunn remsa längs tapeten.
”Upp med dig!” skrek hon och brast ut i gråt.
Hennes man hoppade upp, barnen vaknade. Han rusade fram med en våt handduk och släckte elden, medan hon sprang med en hink vatten. Katten sprang över golvet, en kopp föll och skramlade, skrik hördes – allt blandades ihop. En minut senare var allt över. Väggen var svart, tapeten var bränd och eluttaget var smält. Men huset var intakt.
När brandkåren anlände inspekterade de platsen och skakade bara på huvudet:
« Ni hade tur. Tio minuter till och allt hade gått upp i rök. Orsaken var ett gammalt eluttag och en överbelastad krets.
Familjen kunde inte sova den natten. De satt i köket, drack te och var tysta. Mamma sa bara tyst:
”Jag vet inte vad som väckte mig då…”
Sedan dess lämnar de aldrig något påslaget över natten i sitt hus. Och på väggen, nära det nya uttaget, sitter en liten skylt som deras dotter har gjort:
”Vaksamhet är också kärlek.”
