Mormodern stod länge vid skyltfönstret och höll en liten papperslista i händerna. Hennes syn var svag, benen skakade, men hon läste ändå namnen igen för att inte göra något misstag. Det var de mediciner hon hade fått utskrivna efter sin senaste sjukhusvistelse: hjärtmedicin, droppar, salva. Och viktigast av allt, ett dyrt läkemedel utan vilket hon skulle må dåligt efter bara ett par dagar.
Hon gick fram till kassan, räckte över kartongen, hörde priset – och kände sig som om hon hade fått ett slag i hjärtat. Pengarna som hon noggrant hade räknat hemma räckte inte. Hennes pension hade varit mindre än väntat. Och resterna hade gått åt till kommunala avgifter och matvaror.
”Fröken… kan jag klara mig utan den här?”, frågade hon och pekade på den dyraste varan.
”Utan den är behandlingen meningslös”, svarade apotekaren strängt.
Mormodern sänkte blicken.
”Vad sägs om en rabatt? Kanske ett specialerbjudande?”
”Tyvärr, nej.”
Hon suckade, samlade ihop växelpengarna i sin darrande handflata och insåg att hon saknade sjuttio rubel. Sjuttio. En löjlig summa, om man ser det utifrån. Men för henne just nu var det en avgrund.
Hon gick bort från kassan och satte sig på en stol i hörnet. Hon tittade på lådan som om den var något ouppnåeligt. Sedan tog hon tyst, nästan omärkligt, upp den och gömde den i sin väska… Hon sprang inte och gjorde inget väsen av sig – hon gick mot utgången med små, långsamma steg.
Dörren var redan stängd när hon hörde en röst bakom sig:
”Frun, vänta.”
Rösten var varken skarp eller arg — den var förvånad. Det var den kvinnliga apotekaren. Hon hann ikapp mormodern och sa tyst:
”Du glömde ditt kvitto.”
Mormodern bleknade. Hon sänkte blicken och tog fram lådan.
”Jag… jag ska lämna tillbaka den. Förlåt. Det var inte meningen. Jag bara… jag behöver den verkligen. Och jag har…” Hennes röst brast.
Flickan såg på henne på ett annat sätt – som om hon såg henne för första gången. Inte som en tjuv. Utan som en person som inte hade någonstans att ta vägen.
”Vänta här”, sa hon.
Och hon gick bakom disken.
Mormodern ville gå. Hon var rädd. Hon skämdes. Men hon stannade.
Apotekaren kom tillbaka med en påse. Den var full. Och inuti fanns den mycket dyra medicinen.
”Ta den”, sa hon. ”Den är på apotekets bekostnad. Vi har en välgörenhetsfond och ibland hjälper vi dem som är i behov.”
”Men… men jag visste inte”, viskade mormodern.
”Du behöver inte veta. Det viktigaste är att du blir bättre.”
Tårar vällde upp i mormors ögon. Hon höll i påsen länge, som om hon var rädd att den skulle försvinna.
Sedan sa hon tyst:
”Flicka… tack. Du räddade mig. Jag trodde… att ingen behövde mig.”
Apotekaren log.
”Du behövs. Ibland behöver man bara få höra det.”
Denna historia spred sig i hela grannskapet, inte på grund av stölden, utan på grund av den vänlighet som visade sig vara starkare än skam och fattigdom.
Sedan dess har mormodern varje månad tagit med sig en liten paj eller ett äpple till apoteket ”som tack”.
Och apotekaren sa samma sak till alla:
”Om ni bara visste hur många människor som helt enkelt är rädda för att be om hjälp…”
