Hotellet var badat i ljus. Gästernas skratt tystnade nedanför när Emma, trött men lycklig, stängde dörren till sitt rum. Allt var perfekt: champagne, rosor, den lätta doften av parfym på kudden. Men nu, i tystnaden, slog hennes hjärta annorlunda – som om det slog för högt.
Hennes man stod på balkongen och pratade i telefon. Emma tog av sig slöjan, andades ut och vände sig mot sängen. Något glittrade bland rosenbladen. En liten ring, gammal och matt. Hon plockade upp den och såg ingraveringen:
”Jag är tillbaka.”
Ett ögonblick trodde hon att det bara var någon som skämtade. Men varifrån kom då ringen på deras säng?
Ett ljud kom från badrummet – tyst, som om någon rörde en handduk. Hennes man var fortfarande ute. Badrumsdörren skakade långsamt i draget.
”Alex?”, ropade hon, men det enda svaret var ljudet av droppande vatten.
Emma gick närmare. Luften luktade fuktig. Ett svagt ljus sken genom springan under dörren. Ringen i hennes hand blev iskall. Hon lyfte huvudet och hörde en viskning, hes, som om den kom från under vattnet:
”Jag lovade… att finnas där för dig.”
Hon kramade ringen så hårt att det gjorde ont. Hon tog ett steg och öppnade dörren.
Badrummet var tomt. Endast spegeln var täckt av ånga. Någon hade skrivit på glaset:
”Du trodde väl inte att du skulle gifta dig med någon annan, eller hur?”
Ljuset flimrade. Bakom sig hörde hon ljudet av balkongdörren som öppnades.
Emma vände sig om, men hennes man var inte längre i rummet.
