Salongen var badad i mjukt morgonljus. Doften av kaffe och hårspray, lugn musik, surrande hårtorkar, klippande saxar. Anna hade arbetat här i åtta år – leende, snygg, alltid reserverad. Hon hade sina egna stamkunder, och varje kvinna som satt i hennes stol delade med sig av något personligt: ibland glädje, ibland smärta.
Den dagen klippte hon en ny kund – en tyst kvinna med en kall blick. I stolen bredvid henne satt två stamkunder och pratade, som vanligt, högt och självsäkert, som om hela salongen var deras scen.
”Har du hört talas om Anna som jobbar här?”, sa den ena och rullade med ögonen.
”Ja, självklart. De säger att hon förstörde en familj.”
”Ja, jag har också hört det… tydligen stal hon en kunds man.”
Anna stelnade till, med saxen hängande i luften. Hennes hals blev torr.
De pratade lugnt, med nyfikenhet, som om de diskuterade en tv-serie.
Hon svalde, och försökte dölja det.
”Intressant”, fortsatte den första. ”Hon ser så respektabel ut.”
”Exakt”, svarade den andra. ”Man skulle aldrig kunna ana det.”
Allt inuti Anna drog ihop sig. De orden gjorde mer ont än hon kunnat föreställa sig. Hon försökte le mot kunden, men hennes händer skakade.
När jobbet var klart gick hon fram till spegeln. Ja, mannen som hon hade hört rykten om hade en gång varit gift. Men det var hans fru som hade kommit till Anna först – gråtande, ber om råd, utan att veta att ödet skulle föra dem alla samman.
Anna torkade tyst av spegeln och sa lågt:
« Ibland förstår människor inte att ord skär djupare än saxar.
Sedan återgick hon till arbetet – lika lugnt som alltid.
