Varje onsdag, prick klockan tio, stannade postvagnen framför fru Helens hus. Den äldre brevbäraren, mr Liam, visste redan: man skulle inte bara lägga brevet i lådan, utan knacka på. Hon väntade alltid vid fönstret.
– Ett brev från din man igen? – frågade han mjukt, och den gamla damen nickade och höll kuvertet tätt mot bröstet.
Hennes man hade dött för två år sedan. Men breven fortsatte att komma – med prydlig handstil, på tjockt papper, i kuvert utan avsändare. I varje brev fanns korta rader, skrivna som av kärlekens hand: ”Var inte ledsen. Jag är nära. Minns vår trädgård och vårens morgnar.”
Först trodde Liam att det var släktingar som ville trösta henne. Sedan – att kanske kvinnan själv inte kunde acceptera förlusten och skrev dem åt sig själv. Men allt var för noggrant gjort: bläcket, stilen, doften av papperet.
En dag, när han kom som vanligt, öppnade Helen inte dörren. Istället stod där en ung kvinna.
– Mrs Helen gick bort igår, – sa hon tyst. – Jag är hennes barnbarn.
Liam nickade, utan att veta vad han skulle säga. I handen höll han ännu ett brev.
– Det kom idag, – sa han och räckte fram kuvertet.
Flickan såg på adressen – och blev plötsligt alldeles blek.
– Men… det här är min handstil, – viskade hon.
Det visade sig att hon hade skrivit alla breven. Hon hade hittat gamla brev från morfadern, skrivit av dem och lagt till egna ord, för att farmor inte skulle känna sig ensam.
Liam stod kvar på verandan och tittade på det vita huset och den gamla trädgården, där två människor en gång gått sida vid sida. Och han förstod: ibland lever kärleken längre än de som en gång skapade den.
