Den här historien utspelade sig i en liten indisk by vid floden Narmada. Där barn brukar bada på morgnarna och kvinnor sköljer tvätt i solnedgången. Ingen kunde ana att en vanlig varm dag skulle förvandlas till ett riktigt mirakel.
I utkanten av byn levde en flock herrelösa hundar. Bland dem fanns en pytteliten valp — rödbrun, smal och med stora öron. Han hette Tiko. Barnen brukade mata honom med bröd och mjölk, och han var van att springa längs strandkanten och leka i det grunda vattnet.
Den dagen stod solen högt och luften darrade av hetta. Tiko sprang ner till vattnet för att dricka. Plötsligt hördes ett plask — och allt hände inom en sekund. En kraftig krokodilkäke sköt upp ur det grumliga vattnet. Valpen gav ett pip — och försvann under ytan.
Människorna på stranden skrek, men ingen hann röra sig.
Ingen — förutom henne.
På ett träd i närheten satt en liten grå apa. Hon hette Chika. Hon var tam — brukade komma till templet för att få frukt. Men den här gången tvekade hon inte ett ögonblick.
Alla såg hur hon kastade sig rakt ner i floden i full fart. Vattnet sprutade åt alla håll, ytan började koka. Krokodilen märkte rörelsen och vände sig om. Men apan hade redan greppat tag i dess svans. Den slet till med ett kraftigt ryck, kastade upp vatten runt sig, men Chika släppte inte taget.
Efter några ögonblick dök hon ner — och kom upp igen med något i sina armar.
Det var Tiko. Liten, genomblöt och nästan livlös.
Hon hoppade tillbaka upp på stranden med valpen tryckt mot bröstet. Folk rusade dit. Krokodilen gled tillbaka ner i djupet, och floden blev åter stilla. Apan lade varsamt ner valpen i sanden och började slicka hans päls, som om hon försökte få honom att andas igen.
Några sekunder senare tog han ett andetag. Först svagt. Sedan starkare.
Valpen pep. Människorna drog efter andan.
Apan satte sig bredvid honom, höll Tiko med sina små armar, och såg på människorna — som om hon ville försäkra sig om att han nu var trygg.
Scenen varade bara en minut, men hela byn talade om den. Templets präster kallade Chika för ”flodens själ”. Byborna började komma med bananer och nötter till henne, och man byggde till och med ett litet helgedom där en målning visade apan med valpen i famnen.
Tiko växte upp till en stark och modig hund. Han sprang ofta längs samma flodstrand, och säger man att varje gång han hörde apors rop ute i trädkronorna, lyfte han huvudet och gav ifrån sig ett mjukt, längtande ljud — som om han kände igen hennes röst.
