Ellen hade en liten butik — gammal, men hemtrevlig. Varorna låg prydligt på hyllorna och vid kassan stod det alltid färska blommor, så att platsen inte skulle kännas dyster. Hon kände nästan alla sina kunder vid ansikte: vem som kom för bröd, vem för tidningen, och vem bara för att prata en stund.
Men en dag lade hon märke till en ny person. En man i en sliten kappa, med grått hår och en trött blick. Varje dag, precis klockan sex på kvällen, kom han in och köpte samma sak — en liten chokladbit. Bara en.
— Mår ni bra, sir? — frågade Ellen en gång med ett vänligt leende.
Han nickade.
— Ja… det är bara det att hon tycker om just den här smaken.
Ellen trodde att han pratade om en dotter eller ett barnbarn.
Men en dag kom mannen utan sin vanliga milda min.
Han tog chokladbiten, lade den på disken och sa tyst:
— Det här blir den sista.
Hon frågade ingenting.
Men när han hade gått, såg hon att på förpackningen stod det: “Med kärlek, Emma.”
Senare på kvällen, när hon stängde butiken, hittade Ellen ett litet fotografi under disken. På bilden — samma man och en ung kvinna med kort hår, skrattande, med just den där chokladbiten i handen.
Sen fick hon höra från grannarna: Emma hade varit hans fru.
Hon dog för ett år sedan.
Och varje dag köpte han en chokladbit för att lägga den på bänken där de brukade sitta och dricka kaffe tillsammans.
Nästa dag, när Ellen kom till jobbet, lade hon en ny chokladbit på disken.
För säkerhets skull.
Ifall han skulle komma tillbaka.
