Jag var på väg hem efter en lång, tung dag. Snön fastnade på vindrutan, strålkastarljuset speglades i den blöta asfalten, och framför mig – en oändlig bilkö. Vi hade stått i nästan fyrtio minuter, stillastående. Jag satte på radion, tog av mig handskarna och tittade bara på hur regndropparna långsamt gled ner längs glaset.
Plötsligt — ett lätt knack på rutan.
Jag ryckte till.
Utanför stod en liten flicka. Hon kunde inte vara mer än fem eller sex år gammal. Genomblöt, i en gammal kappa, med flätor – den ena lite upplöst. Hon tittade rakt på mig, lugnt, utan rädsla, som om hon redan visste vem jag var.
— ”Öppna, snälla”, sa hon med tunn röst.
Jag vevade ner rutan, och kall luft strömmade in.
— ”Har du gått vilse?” frågade jag.
Hon skakade på huvudet.
— ”Nej. Jag ville bara säga något.”
Jag rynkade pannan.
— ”Var kommer du ifrån, lilla vän? Var är din mamma?”
Men flickan sträckte plötsligt fram sin lilla hand i en blöt vante och höll fram ett mynt. Gammalt, mörkt, med ett hål i mitten.
— ”Ta det”, sa hon. ”Det är till dig. Men tappa det inte. Du kommer snart att behöva det.”
Jag blev förvirrad.
— ”Varför då?”
Flickan såg på mig med sina stora ögon och svarade lugnt:
— ”För att du har väntat för länge. Om tre dagar kommer du att förstå.”
Innan jag hann säga något började bilarna framför röra sig. Jag vände bort blicken för en sekund — och när jag tittade tillbaka var hon borta. Ingenstans att se.
Jag klev ur bilen och såg mig omkring — ingen där. Bara dimma, ljus från strålkastare och blöt asfalt.
När jag satte mig igen låg myntet på sätet. Kallt som is.
Tre dagar gick.
På kvällen körde jag samma väg igen. Vid vägkanten stod en man och bytte däck. Jag saktade ner – utan att riktigt veta varför. Han såg upp, och mitt hjärta stannade.
Det var han.
Mannen jag en gång hade älskat, och som jag inte sett på över tio år.
Vi började prata, som om tiden aldrig gått. Och när jag öppnade handskfacket för att ta fram en servett, föll myntet ner på golvet med ett dovt klirr.
För första gången såg jag inskriptionen:
”Allt kommer tillbaka när tiden är inne.”
Jag tog upp det — och mannen såg på mig och sa plötsligt:
— ”Konstigt. Jag hade ett likadant. En flicka gav det till mig vid vägen.”
Jag stelnade till.
Vi såg på varandra — och förstod att det här mötet inte kunde vara en slump.
