Solen gick ner bakom en rad mörka granar när Mikhail, en skogvaktare med 30 års erfarenhet, hörde ett svagt, nästan klagande ylande. Han stannade och lyssnade. Ylandet kom från den frusna sjön – och lät som om det inte kom från en flock, utan från ett enda, desperat djur.
Mikhail följde ljudet. Snön knastrade under hans fötter och hans andedräkt frös i kylan. När träden skingrades såg han sjön – och något som fick hans hjärta att sjunka.
Mitt i isen fanns ett hål, och isen runt omkring var sprucken. Och i närheten, halvt i vattnet, låg en varg. Dess framtassar darrade när den försökte hålla sig fast i isen. Vattnet runt omkring var mörkt av blod. En tass hade fastnat i en rostig fälla.
Vargen ylade inte längre. Den andades bara tyst och tittade på mannen.
”Nå, broder…” sa Mikhail tyst. ”Vill du leva? Då får vi inte göra något dumt.”
Han band ena änden av repet till sitt bälte och den andra till en tall. Isen sprack med varje steg. Vargen lyfte huvudet men försökte inte ens morra – den hade ingen kraft kvar. Mikhail lade sig på magen, kröp fram, kastade repet över vargens tassar och drog långsamt.
Plötsligt gav isen under honom ifrån sig ett svagt knakande ljud. Han stelnade till. Sedan drog han igen. Och djuret var på fast is.
De båda kollapsade på stranden. Vargen andades tungt, med slutna ögon. Mikhail såg blod sprida sig över snön i scharlakansröda fläckar.
”Så ja, så ja… Jag tar över nu.”
Han bar in djuret i huset på en gammal filt, som en skadad hund. Kaminen brann och lukten av kåda fyllde rummet. Mikhail öppnade försiktigt fällan, tvättade såret och lade på bandage. Vargen gnällde men gjorde inget motstånd.
”Håll ut. Om du dör här, så slipper du åtminstone ligga i snön”, mumlade han, men hans händer var varsamma.
Natten var lång. Vargen andades tungt och ylade ibland svagt i sömnen. Mikhail satt vid kaminen, drack örtte och tänkte: « Vad håller jag på med? Jag tog med mig odjuret hem… Gamla dåre. »
Men på morgonen öppnade vargen ögonen.
Den morrade inte. Den stirrade bara tyst. Långt. Och sedan – långsamt, med ansträngning – knuffade den skogvaktarens handflata med nosen. Nästan omärkligt.
Dagarna gick. Vargen åt lite, drack vatten och låg vid kaminen. Ibland, när Mikhail rengjorde sitt gevär eller hyvlade trä, tittade djuret tyst på. Det fanns inte längre någon ilska i hans ögon – bara trötthet och… något som liknade tacksamhet.
På den sjunde dagen reste sig vargen. Han närmade sig dörren. Mikhail öppnade den.
Färsk snö låg på gatan. Vargen tog ett steg. Han vände sig om.
Mikhail nickade:
”Gå. Taigan väntar på dig. Det är inte min sak att hålla dig kvar.”
Vargen dröjde sig kvar ett ögonblick… och försvann in i skogen.
En vecka gick. På morgonen, medan Mikhail högg ved, hörde han ett bekant ljud. Inte en, utan flera röster. Ylande. Djupt, utdraget. Han gick ut till skogsbrynet.
Vid skogsbrynet, mellan granarna, stod en flock. Ledaren, en grå varg med en bandagerad tass, tittade rakt på honom. Det var han.
Flocken stod lugnt – de attackerade inte.
Ledaren kom närmare. Rätt fram till snökanten vid huset. Han böjde huvudet lågt, nästan omärkligt.
Sedan vände han sig om. Och tillsammans med flocken försvann han in i vinterskogen.
Mikhail stod orörlig en lång stund. Sedan sa han tyst:
”Tack själv.”
Sedan den vintern hade ingen sett vargar i närheten av byn. Ingen hörde ylande under fönstren på natten. Jägarna klagade över att flocken hade dragit långt norrut.
Men varje vinter, när den första snön föll, gick Mikhail ut till sjön där isen en gång hade spruckit och tittade in i skogen.
För någonstans där ute, bland tallarna och snön, bodde en varg som en gång inte bet honom i handen… utan mindes dess värme.
