Vi hade länge drömt om att få se Alperna – de riktiga, snötäckta, skimrande topparna man bara ser på vykort. Jag, Emil Hofmann, min flickvän Larisa Rein och våra vänner Mario Carvero och Sophie Lindström hyrde en bil i München och gav oss av tidigt på morgonen, för att hinna se soluppgången över de österrikiska bergen.
Dagen började perfekt. Den grå himlen ljusnade sakta, vägen slingrade sig genom små byar där husen var snidade i trä och korna långsamt gick ut på betet. Vi skrattade, spelade musik, drack kaffe ur termos och planerade hur vi skulle vandra på glaciärerna.
— Om vi har tur, — sa Mario medan han studerade kartan, — hinner vi till liften och ser solen gå upp från toppen.
Men bergen kom närmare snabbare än vi trodde. Och med dem – dimman. Först tunn och silvergrå, sedan tjock, vit, som om världen fyllts av mjölk. Vägen blev smalare, kurvorna skarpare. Vi stängde av musiken. Till och med motorn lät för högt.
— Emil, var försiktig, — sa Sophie tyst. — Här händer ofta stenras.
Efter några minuter började regnet övergå i blötsnö. Asfalten glänste som glas. Jag sänkte farten. Men bakom nästa kurva väntade det som ingen av oss hann se.
Vi flög.
Hjulen tappade greppet, bilen sladdade. Jag kände det som om någon knuffade oss med en osynlig hand. I öronen bara Larisas skrik. Ratten rycktes ur händerna, allt blev till ett virrvarr av glas, metall och snö.
Smällen.
Bilen slog runt, kraschade i vägrenen, rullade ner för slänten och fastnade mellan två stenar – på sidan. Inne luktade det bensin, krut från airbagsen och blod.
— Alla vid liv?! — hostade Mario fram.
Larisa grät, men nickade. Sophie höll sig om sidan – blod rann ner längs hennes arm. Jag försökte röra mig – säkerhetsbältet skar in i bröstet, men jag var vid medvetande. Bilen gnisslade, vinden ven genom krossat glas. Utanför – bara dimma och tystnad.
— Vi måste ut, — sa jag lågt, medan tänderna skallrade. — Bilen kan börja brinna.
Mario sparkade ut det kvarvarande glaset. Jag tryckte upp dörren – som nu var taket. Den iskalla luften slog mot ansiktet. Vi hjälpte varandra ut, en efter en, långsamt, försiktigt.
Utanför var det ännu värre.
Vi stod på en smal remsa av mark ovanför ett stup. Nedanför – mörk skog och avgrund. Bilen hölls kvar bara av de två stenblocken. Snön föll tätare, vägen var nästan borta. Ingen mobilsignal.
— Om vi inte når vägen inom en timme, — sa Mario lågt, — fryser vi ihjäl här.
— Men vart ska vi gå? — frågade Sophie med darrande röst.
Jag tittade upp mot serpentinerna, där vägen försvann in i dimman.
— Tillbaka, — sa jag. — Följ spåren efter däcken. Vi kom därifrån.
Vi gick långsamt, höll oss i de rostiga räckena, där de fanns kvar. Snön piskade ansiktena, skorna halkade. Bilen bakom oss var redan osynlig – som om den aldrig funnits.
Det kändes som en evighet, men bara tjugo minuter hade gått när vi såg ljus. En bil. Vi började vifta med armarna. Den stannade. Ur den steg en man – lång, med tjockt skägg och varm röst.
— Mein Gott… är ni okej? — sa han.
Han hette Josef Steiner och bodde i ett hus i närheten. Han satte oss i sin bil, svepte in oss i filtar, gav oss varmt te.
— Ni hade tur, — sa han tyst. — På den här vägen… är det många som inte kommer tillbaka.
Jag såg på mina vänner. Allas händer skakade. Larisa lutade huvudet mot min axel.
Vi hade åkt för att se bergen.
Men nu… var det som om det var bergen som såg på oss.
