Hon gick långsamt, försiktigt, så att hon inte skulle tappa paketet i händerna. Den lilla plyschkaninen var inslagen i rosa papper och prydd med ett band — hennes barnbarn älskade rosa. I dag fyllde flickan fem år. Mormodern hade själv valt presenten — på morgonen gick hon runt i butikerna och letade efter just en sådan, ”med snälla ögon”.
På gården hördes redan barnröster. Skratt, musik, doften av tårta från ett öppet fönster. Kvinnan log — hon trodde att hon hade kommit precis i tid.
När hon kom fram till dörren stod hon länge och tvekade innan hon tryckte på ringklockan.
— Kommer! — hördes en röst inifrån.
Dörren öppnades av en liten flicka — ljust hår, rosetter, glittrande ögon.
— Mormor! — ropade hon glatt, men leendet försvann nästan genast.
— Mamma sa… att du inte får komma in.
Mormodern stelnade till.
— Vadå inte får, älskling? Jag ville bara ge dig en present. Titta… — hon räckte fram kaninen.
Flickan sträckte sig efter leksaken, men i dörren dök nu upp en ung kvinna — vacker, men med trött blick.
— Mamma, jag bad dig… kom inte utan att ringa först, — sade hon kallt. — Vi har gäster.
— Jag stannar inte länge… bara lämnar presenten, — svarade den äldre kvinnan tyst.
— Ställ den vid dörren, jag tar den sen, — sade dottern och försökte låta lugn, men rösten darrade.
Mormodern sänkte blicken, nickade och lade försiktigt ner kaninen på tröskeln.
— Ta hand om henne, — viskade hon.
Dörren stängdes. Bakom den hördes åter skratt, någon satte på musik. Kvinnan stod kvar en stund, höll sig i trappräcket som om hon var rädd att falla. Sedan vände hon sig sakta om och gick nerför trappan.
En granne som gick förbi frågade:
— Är allt bra, Anna Petrovna?
Hon log bara svagt:
— Allt är bra, Marja… mitt barnbarn fyller fem i dag. Tiden går fort.
På kvällen, när dottern städade efter kalaset, gick hon fram till fönstret — och såg på bänken utanför huset ett paket med rosa band.
Kaninen låg kvar där — våt av regnet, men med samma snälla ögon.
