Sofia gick hem från skolan som vanligt, längs den smala vägen mellan villorna. Hörlurarna i öronen, ryggsäcken på ryggen, tankarna på provet, på mammas middag – på allt möjligt, utom på vad som hände runt omkring henne. Det var en varm vårdag, luften doftade av syren. Allt verkade lugnt.
Vid grindarna till ett grannhus lade hon märke till en hund. Smutsig, med ett trasigt halsband – uppenbart hemlös. Djuret tittade vaksamt på henne, men morrade inte. Flickan gick vidare, men hunden reste sig plötsligt och började följa efter. Först långsamt, sedan snabbare. Sofia blev rädd, ökade takten – och hunden började springa i språng bredvid henne och skälla.
Hon vände sig om och ropade:
— Gå din väg! — men hunden gav sig inte.
Den hoppade närmare, grep tag i kanten av hennes jacka med tänderna och drog henne åt sidan – till den andra sidan av vägen.
Sofia hann inte förstå vad som hände. I samma ögonblick dånade en bil bakom henne, slirade av vägen och for upp på trottoaren. Föraren hade tappat kontrollen – däcken passerade precis där flickan hade gått en sekund tidigare.
Hunden släppte jackan och morrade lågt, som för att försäkra sig om att faran var över. Sofia stod i tårar, oförmögen att säga ett ord. När hennes mamma kom springande satt hunden redan bredvid henne, vaksam och blickade mot vägen.
Senare fann polisen en buckla på bilen – precis i höjd med där flickan hade stått.
Hunden fick ett namn: Lucky.
De tog hand om honom, tvättade honom ren och gav honom ett nytt halsband. Och från den dagen väntade Lucky varje morgon vid grinden på Sofia – som om han visste att han en gång redan hade räddat henne, och att han nu för alltid skulle vaka över henne.
