Det var tidig morgon på en gammal gata i den lilla österrikiska staden Braunau am Inn. Dimman steg upp från floden, de blöta gatstenarna glittrade efter nattens regn. Marknadshandlarna höll just på att ställa upp sina bord, fälla ut parasoller och lägga fram äpplen, ost och nybakat bröd.
Och mitt bland dem – som alltid – satt hon. Greta Lange, 78 år gammal. Liten, kutryggig, med en grå yllesjal om axlarna. Hon ställde fram sin gamla hopfällbara bord och lade upp samma lilla korg med frukter. Men inte vanliga äpplen eller päron – utan märkliga, aldrig tidigare sedda frukter: mörklila, fikonliknande, med gyllengul fruktkött. Ibland gröna och räfflade, som om de kom från en saga. Ingen annan hade sådana.
Hon sålde dem för nästan ingenting – en euro styck, trots att alla visste att exotiska frukter borde kosta många gånger mer.
— “Frau Greta, var får du tag på de där frukterna?” frågade grannkvinnan och bagaren Anna Krause.
Den gamla kvinnan log bara:
— “Från mitt barnbarn. Han tar med dem.”
Alla trodde att barnbarnet arbetade utomlands – kanske i Italien, kanske i Grekland. Ingen kunde ana vad som dolde sig bakom det.
En morgon stannade en svart bil med polisens emblem vid torget. Ut klev inspektör Jonas Klein och officer Marta Vogel. De gick direkt fram till Gretas bord.
— “Fru Lange, vi behöver ställa några frågor. Säljer ni frukt utan tillstånd?”
— “Jag vill bara att barnen ska äta något gott och nyttigt…” svarade hon lugnt.
Men Marta tog upp ett foto ur väskan. På bilden syntes just den frukten. I rapporten stod det:
“Upptäckt i Dr. Stefan Müllers residens. Experimentellt växthus. 14 exemplar saknas. Sällsynt hybrid skapad genom genetisk manipulation. Mycket giftig vid felaktig hantering.”
Jonas såg skarpt på henne:
— “Förstår ni att dessa frukter inte får säljas fritt? Var finns växthuset? Var är ert barnbarn?”
Greta sänkte blicken. Hennes sköra händer skakade.
— “Mitt barnbarn… Leon… han kommer inte med frukterna. Han försvann för tre år sedan.”
— “Försvann? Hur då?”
— “Han arbetade som assistent åt Dr. Müller. En dag kom han aldrig hem igen. Polisen sa att han nog bara hade gått sin väg. Men jag… jag hittade hans dagbok. Där stod det var växthuset låg. Jag gick dit. Och varje gång tog jag med några frukter. Om människor smakar dem – då var Leons arbete inte förgäves…”
Först trodde polisen henne inte, men de åkte ändå till platsen hon beskrev.
Bakom skogen, på området kring ett gammalt gods, fann de ett halvt förfallet hus. Där bakom – ett gömt växthus. En glaskupol, täckt av mossa och sprickor. Inuti – dussintals märkliga växter: blommor med genomskinliga blad, träd med svart bark, och de där märkliga frukterna.
På ett metallbord låg en möglig anteckningsbok. På första sidan stod: “Leon Lange. Personlig dagbok.”
Den sista anteckningen var bleknad, men fortfarande läsbar:
“Om mormor får veta att projektet läggs ned, förlorar hon allt. Om jag försvinner – låt åtminstone frukterna finnas kvar…”
Greta arresterades – anklagad för olaga intrång, spridning av genetiskt modifierade växter och möjlig fara för människors hälsa.
Folk på torget viskade. Några grät, andra filmade med sina mobiler. När hon fördes in i polisbilen sade hon bara:
— “Jag sålde inte… jag delade hopp.”
Senare undersökte experter frukterna.
Och då hände det oväntade – en av professorerna, Dr. Lukas Werner, sade:
— “Den som skapade det här… är ett geni. Sådana prover finns ingen annanstans i världen. Och den gamla kvinnan är ingen brottsling – hon är den sista som vet vägen till det försvunna laboratoriet.”
Staden delade sig i två läger – de som krävde att hon skulle friges… och de som fruktade att dessa frukter kunde förändra allt.
