En promenad längs skogsbrynet lovade att bli rutin.
Ägaren rastade sin hund, en glad apportör vid namn Blake, när han plötsligt blev vaken och frös till.
Pälsen på hans manke reste sig, öronen rätades upp och han skällde högt mot de täta buskarna.
Först trodde kvinnan att det var en igelkott eller en hare.
Men en sekund senare började grenarna röra sig, och något konstigt dök upp ur dem.
Vid första anblicken var det en räv. Rödaktig päls, en smidig kropp, ett slug utseende.
Men på hans rygg och svans skimrade fjädrar tydligt, som från en fågel – mjuka, pärlemorskimrande, skimrande i solen.
Djuret stannade, tittade rakt på Blake, böjde huvudet lätt – och sprang plötsligt. Men det travade inte som ett vanligt lodjur – det stack iväg.
Inte högt, ungefär två meter, som om det gled mellan buskarna.
Ägaren hann inte ens ta fram sin telefon.
När allt hade lagt sig fanns det bara några få fjädrar kvar i gräset – röda, men med en metallisk lyster.
Senare föreslog biologer att det kunde ha varit en räv med en sällsynt pälsanomali eller resultatet av ruggning och trassliga grässtrån.
Men de som såg fjädrarna med egna ögon säger att de varken var päls eller gräs.
Och de glänste, som en riktig fågels.
