Anna bodde i ett litet trähus i utkanten av byn. Sommaren hade varit outhärdligt varm – luften stod stilla, gräset var gulnat och svärmar av insekter kretsade hela tiden över husen. Men en dag verkade flugorna bli galna. Det blev så många att Anna vaknade av deras surrande, och på fönsterrutorna satt tiotals, om inte hundratals, av dessa äckliga kryp.
Hon hade provat allt: satte gasväv för fönstren, skurade golven med ättika, köpte flugpapper och till och med satt på en elektrisk insektsfångare. Men flugorna verkade bara håna henne. De var överallt – på maten, på väggarna, till och med i hennes te.
– Så här går det inte att leva, viskade hon en morgon när hon såg att flugorna nu tagit sig in i både köket och sovrummet.
Rådet som förändrade allt
På kvällen, i ren desperation, skrev Anna i byns chatt:
”Snälla, hjälp mig. Flugorna har tagit över huset. Flugfällor fungerar inte. Vad ska jag göra?”
Efter bara några minuter svarade den gamla grannfrun Marta:
”Gör min farfars fälla. Det tar fem minuter. Imorgon finns inte en enda fluga kvar.”
Anna fnös misstänksamt, men Marta fortsatte:
– Ta en plastflaska.
– Skär av toppen och sätt tillbaka den upp och ner som en tratt.
– Häll i socker, lite jäst och varmt vatten… eller testa ättika, socker och honung.
– Låt den stå över natten. Och bli inte rädd för det du ser på morgonen.
Anna suckade. ”Det kan ju inte bli värre”, tänkte hon – och gjorde det.
Nattens väntan
Fällan stod på köksbordet. Inuti flaskan bubblade lite tyst den söta jästblandningen. Lukten var söt, lite syrlig – precis det flugor älskar.
Hela natten kunde Anna knappt sova – vinden slog mot fönsterluckorna och inne i väggarna hördes fortfarande det där äckliga surrandet. Hon vaknade i gryningen – och det första hon hörde… var tystnad.
Inget surr. Inga vingar.
Det hon såg fick henne att rygga tillbaka
Anna gick försiktigt in i köket. Först trodde hon att hon inbillade sig. Men nej.
Ingen fluga på bordet.
Ingen på fönstret.
Ingen på lampan, där de annars brukade sitta i klungor.
Hon gick fram till flaskan – och stelnade.
På insidan av flaskans väggar och i den söta vätskan låg dussintals, kanske hundratals flugor. Levande, döda, krypande – men alla där inne. De flög inte längre runt i huset. Inte en enda var kvar.
Anna kände hur huden knottrade sig.
– Funkade det… verkligen? viskade hon.
Nästa morgon frågade grannarna bara en sak
Anna bar ut flaskan för att slänga den. Men Marta skrattade bara:
– Släng den inte. Gör en ny. Du kommer att behöva den.
– Varför då? frågade Anna.
– För att flugor bara är början. De dras alltid till platser där något mycket värre snart dyker upp…
Anna såg frågande på henne. Men Marta log bara menande.
Sedan den dagen kom inga fler flugor tillbaka. Men en vecka senare vaknade Anna mitt i natten av ett konstigt prassel under verandan… och förstod att Marta haft rätt.
