Dagen började som vanligt. Klara skyndade genom sjukhuskorridoren med en bunt medicinska dokument i händerna. Tredje passet i rad, trötthet, doften av desinfektionsmedel och automatkaffe – allt flöt samman till en enda lång, oändlig rutin. Det sista rummet i raden var hennes, och där låg en ny patient som kommit in under natten efter en olycka. En medelålders man, bandagerad om armarna, svag – men vid medvetande.
Han såg lugn ut, nästan likgiltig. Blicken – rakt på, men trött, som om han redan upplevt allt. När Klara kom in, nickade han tyst.
– God morgon, Mr Hale, sade hon och tog fram pappren. – Du behöver skriva under handlingarna för att flyttas till en annan avdelning.
Han nickade och grep pennan med ansträngning. Fingrarna skakade. Klara sköt fram det lilla bordet och hjälpte honom att hålla papperet. Han skrev, andades tungt ut och tackade stilla.
– Ni är inte härifrån, eller hur? frågade hon, bara för att säga något.
– Nej… jag råkade bara hamna här på vägen, svarade han med ett svagt leende. – Ibland leder vägen inte dit man tänkt sig.
De orden fastnade i henne. Något i hans röst lät bekant, men hon tänkte inte mer på det. Hon fortsatte sitt arbete – mäta blodtryck, kontrollera kateter, byta bandage. Allt enligt rutinen.
När hon gick ut ur rummet ropade en kollega efter henne:
– Vet du vem det är?
– En patient från nattens akutmottagning. Varför?
– Det är ju den där mannen som de samlade pengar till för ett halvår sedan – för att bygga upp barnhemmet igen. Arkitekten som ritade huset. Han var på väg till invigningen när han själv krockade.
Klara stannade till. Hon mindes historien – hennes lillasyster hade vuxit upp i just det barnhemmet. Hela staden pratade då om den mannen: han byggde hemmet för föräldralösa barn med egna pengar, utan någon hjälp.
Hon gick tillbaka in i rummet. Mannen sov redan. På bordet bredvid sängen låg pennan – den han nyss använt. Klara tog den försiktigt i handen och såg plötsligt en liten gravyr på metallen:
« För dem som fortfarande tror på godhet. »
