När Marta och jag flyttade in i vårt nya hus i en lugn förort till Valencia, kändes det som början på en dröm. Ett rymligt hus, apelsinträd i trädgården och framför allt — en egen pool. Blå, ren, med solstolar och palmens skugga.
Vi föreställde oss lata helger med ett glas sangria och ljudet av vatten som slog mot poolkanten. De första veckorna var allt perfekt. Vi njöt av tystnaden, fåglarna på morgonen och hur vattnet speglade himlen.
Men en lördagsmorgon, när jag som vanligt gick ut för att kontrollera poolen innan jag skulle hoppa i, såg jag något märkligt: rester av skum flöt på vattenytan. Först trodde jag att Marta hade använt något nytt rengöringsmedel till kaklet och att det av misstag hamnat i vattnet.
— Har du rengjort poolen? frågade jag.
— Nej, jag har bara sopat gården. Varför?
Jag ryckte på axlarna. Kanske inbillade jag mig bara. Jag skyllde på damm och värme.
Men nästa vecka hände det igen — skum. Mer den här gången. Och inte bara vanligt skum — det var parfymerat, med en svagt söt doft, som någon slags jordgubbstvål eller duschgel. Marta märkte det också.
— Är du säker på att det inte är något från filtreringssystemet? Kanske vi borde kalla på en specialist?
Vi ringde Alejandro — den lokala poolteknikern. Han kontrollerade klornivån, filtreringen, rören. Allt var perfekt.
— Kanske någon badar med schampo? skämtade han.
Vi utbytte blickar. Vi visste att vi i alla fall inte gjorde det.
Den tredje veckan var skummet redan tjockt, som om någon hade hällt i en hel flaska badskum. Då bestämde jag mig för att sätta upp en kamera.
Jag installerade en liten kamera med mörkerseende riktad mot poolen. Jag spelade in under helgen och glömde bort det till måndag morgon.
När jag tittade igenom inspelningarna såg jag först ingenting. Men sedan, på lördagen, runt 02:47 på natten, dök två gestalter upp i bilden.
— Vad i… mumlade jag.
Det var två tonåringar — en kille och en tjej. Båda i badkläder och med en stor flaska något som såg ut som badskum. De klättrade över den bakre delen av staketet (där nätet, som jag senare upptäckte, hängde lite löst), tände tyst poolbelysningen… och började hälla skummet direkt i vattnet.
Efter några minuter kom tre till. En tog fram en högtalare, en annan lemonad och pappersmuggar.
De hade skumparty. I vår pool. På natten. Medan vi sov.
Marta trodde mig inte — förrän hon såg det själv.
— Men det där är ju… Emma! sa hon.
— Vem?
— Emma, Pauls och Lauras dotter, våra grannar!
Vi var chockade. Dessa snälla, lugna grannar som alltid pratar om yoga och hälsosam livsstil. Och deras dotter ordnar rave i vår pool varje lördag.
Vi ringde inte polisen. Det var ju inget grovt brott. I stället bjöd vi in Paul och Laura på ett glas vin nästa kväll. Vi satt i trädgården, pratade om vädret, apelsinskörden… och sedan satte jag på videon.
— Förresten, en rolig inspelning. Känner ni igen någon?
Tystnad. Laura blev kritvit. Paul rodnade.
— Emma… Hon sa att hon skulle sova hos en vän!
— Tydligen var den ”vännen” vår pool.
De bad om ursäkt tusen gånger. Emma kom själv, tog med en låda bakelser, bad om ursäkt och lovade att betala för rengöringen av poolen. Hon sa att hon ”bara ville göra sommaren lite roligare”.
Sedan dess har vi inte haft fler skumpartyn. Staketet har vi lagat. Kameran är borttagen — även om Marta ibland ändå slår på den, för säkerhets skull.
Och Emma… hälsar numera väldigt artigt när hon går förbi vårt hus. Och verkar lite mindre ”vild”.
Ibland skämtar vi med gästerna:
— Vill ni bada i poolen? Men utan skum, tack. Med skum har vi… en speciell historia.
