Det var en solig helgdag.
Daniel och Emma Reeves var på väg hem från ett besök hos föräldrarna. Vägen sträckte sig långt mellan fälten, himlen var klar, och ingenting antydde att den här resan skulle etsa sig fast i deras minne för alltid.
När de körde längs en lantlig vägsträcka ropade Emma plötsligt:
— Stanna! Ett barn!
På asfalten, rakt under den stekande solen, stod en liten pojke — barfota, i en ljus skjorta och shorts. Han grät inte, han rörde sig inte — han bara stod och tittade mot bilarna.
Daniel bromsade kraftigt och sprang ur bilen.
— Hej, lille vän, är allt okej? — frågade han, när han kom närmare.
Pojken svarade inte. Han tog ett steg bakåt — och sprang plötsligt över vägen mot trädridån.
Emma sprang efter honom, men bakom träden fanns ingen.
De ringde polisen, sökte längs vägrenen — inga spår.
Bara en liten leksak på marken — en nallebjörn med trasigt öra.
Senare visade det sig att en olycka faktiskt hade inträffat på den här platsen för flera år sedan.
Endast ett barn överlevde, men det hittades aldrig — det bara försvann.
En vecka senare kom Daniel och Emma tillbaka med just den nallebjörnen.
De lade den vid vägkanten och sa tyst:
« Nu har vi sett dig. Du är inte ensam längre. »
