Viktor, en pensionerad geolog, hade älskat taigan hela sitt liv. Han var över sjuttio, men varje sommar återvände han till sin gamla timmerstuga vid floden, där han en gång arbetat under expeditioner. Lokalbefolkningen var vana vid hans ensamhet – den gamle mannen levde stilla, lagade taket, plockade svamp, kokade johannesörtste.
Men den här dagen blev annorlunda.
Morgonen började som vanligt: dimman låg mellan tallarna, luften doftade kåda och fuktig jord. Viktor tog sin korg, en termos med te och gick in i skogen, där de vita sopparna alltid växte. Vid hans sida sprang hans gamla men trogna hund – laikan Buran. Han var tolv år, men i ögonen fanns fortfarande styrkan och lojaliteten kvar.
Efter ett par timmars vandring såg Viktor färska spår – enorma björntassar i den våta marken.
— En björnhona… med ungar, kanske.
Buran reste pälsen på ryggen. Viktor skulle just vända, när ett djupt, hotfullt rytande hördes från buskarna.
Han hann bara släppa korgen och springa mot ett träd. Buran skällde högt för att avleda björnen, men hon gav sig inte – två ungar kom fram bakom henne, och nu försvarade hon dem vilt.
Viktor skakade men klättrade upp i en tall. Händerna gled på den fuktiga barken, andetagen var tunga – men rädslan gav honom kraft. Sex meter upp vågade han först se ner.
Nere stod björnhonan, massiv och brunröd. Hon frustade, reste sig på bakbenen, klöste i stammen. Ungarna tittade upp mot honom.
— Stick! — ropade Viktor. — Försvinn, era lurviga djävlar!
Men de gick inte. Minuter kändes som timmar. Armarna domnade, kvistarna darrade under hans vikt.
En timme passerade. Björnen tänkte inte gå. Viktor visste – om han klättrar ner, dör han. Rösten var redan hes av rop, halsen torr. Och Buran … var borta.
”Han har väl sprungit…” tänkte Viktor bittert.
Då hördes en skall i fjärran.
Högt. Arg. Säkert.
Buran var tillbaka.
Han kom springande ur skogen, smutsig, med mossa i pälsen – men orädd. Han ställde sig mellan trädet och björnen, morrade, skällde, kastade sig fram. Björnhonan visade tänderna, tog ett steg – sedan ett till – men stannade.
Buran gav sig inte.
— Buran! Tillbaka! — ropade Viktor uppifrån, skakande.
Men hunden lyssnade inte.
Till slut satte sig björnen ner, frustade, kallade på ungarna och började gå bort. De små följde efter, ibland vände de sig om.
När allt blev tyst trodde Viktor knappt att han levde. Han klättrade långsamt ner, benen darrade. Buran stod där, flåsande, men med svansen högt.
Viktor föll på knä, omfamnade honom och viskade:
— Du räddade mig… min gamle varg… du räddade mig.
De gick hemåt länge. Solen sjönk, skuggorna blev långa. Viktor hade handen på hundens rygg hela vägen.
Senare satt han länge på verandan. Buran sov vid hans fötter, teet kallnade på bordet. Han tänkte på hur tunn gränsen mellan liv och död är.
Och han kände bara tacksamhet.
För den som inte flydde.
Som inte fruktade.
Som kom – och räddade honom.
På morgonen, när solen steg över skogen, sa Viktor tyst:
— Nu vet jag, Buran… änglar går ibland på fyra tassar.
