När mögel började sprida sig i det gamla huset i utkanten av Schwerin, där det unga paret Luise och Thomas bodde, visste de inte vad de skulle göra.
Luftrenare, specialfärg, vinäger, kemikalier — ingenting hjälpte. På morgonen verkade väggarna nästan ”gråta”, och luften luktade fukt.
— Vi bor som i en källare, klagade Luise.
En dag kom deras äldre granne på besök — fru Marta, en liten kvinna med en korg nybakat bröd.
När hon såg Thomas skrubba väggarna med en borste, skakade hon bara på huvudet:
— Det är ingen idé, barn. Ingen färg kommer att klara det här.
Luise suckade:
— Vad ska vi då göra? Vi har redan provat allt.
Fru Marta ställde korgen på bordet och svarade lugnt:
— Gör som våra mormödrar brukade göra förr i tiden. Jag ska visa er.
Hon gick fram till fönstret, tog fram färskt rågbröd ur korgen och bröt det försiktigt i flera små bitar.
Sedan lade hon långsamt ut brödbitarna i hörnen av fönsterbrädan, som om hon utförde en gammal ritual.
— Så här, sa hon utan att titta på dem. — Brödet drar åt sig fukt och tung luft. Rör det inte förrän imorgon.
Thomas log tyst, men Luise valde — av respekt — att inte säga emot.
På natten regnade det. Luften var tung och fuktig, men i köket spreds oväntat en behaglig doft — en blandning av nybakat bröd och något varmt, hemtrevligt.
Nästa morgon vaknade Luise först. Hon gick in i köket — och stannade till.
Det fanns inte en enda droppe fukt på fönstren, luften var torr, och väggarna verkade nästan ha ”andas ut”.
— Thomas, kom hit! ropade hon.
När fru Marta kom senare och såg deras förvånade ansikten, log hon bara:
— Ser ni? Vad var det jag sa. Bröd är levande. Det ger inte bara mat — det skyddar också.
Sedan dess smulade Luise varje vecka färskt bröd och lade försiktigt ut bitarna på fönsterbrädorna — precis som fru Marta gjort.
Och huset kände därefter aldrig mer av fukt.
Grannarna undrade:
— Varför luktar det alltid så hemtrevligt hos er, som hos mormor på landet?
Och Luise log:
— För att fru Marta lärde oss ett enkelt knep, som nästan alla har glömt.
