Det var en lugn natt. Olga var på väg att gå och lägga sig när hon plötsligt hörde ett konstigt ljud – som om någon skrapade eller knackade på ett metallräcke. Först trodde hon att det var vinden eller en katt, men ljudet upprepades – kort och desperat.
Hon gick ut på balkongen. Nedanför låg en tom innergård, upplyst av några få gatlyktor, utan en själ i sikte. Men så fort hon tittade upp sjönk hennes hjärta. På balkongen en våning ovanför hängde en kvinna och höll sig fast i räcket med ena handen. Hennes läppar rörde sig, men inga ord kunde höras. Bara ett svagt ”hjälp”…
Olga stelnade till en sekund, sedan rusade hon in. Hon tog sin telefon och ropade till sin man:
”På balkongen! En kvinna håller på att falla!” Han tittade ut, förstod och rusade uppför trappan.
Olga ringde räddningstjänsten, men hon visste att varje sekund räknades. Hon återvände till balkongen och försökte nå sin granne – det var bara en meter mellan dem, men det kändes som en evighet.
”Håll ut! Jag är med dig, hör du mig? Släpp inte taget!”
Som svar hördes ett knappt hörbart snyftande.
När hennes man kom fram till rätt våning var grannens dörr låst från insidan. Han bröt upp låset med sina bara händer. Nere på gatan stod redan människor under fönstren – några hade sprungit ut från grannhusen, andra ropade på hjälp.
Plötsligt hördes ett brak – kvinnan började glida ner. Olga skrek, sträckte sig fram och grep tag i hennes handled med båda händerna.
”Våga inte! Hör du mig, våga inte!”
Hennes grannes kropp skakade, hennes fingrar gled redan…
Och sedan hördes ett brak från dörren i mörkret – och någons röst:
”Jag har henne! Jag har henne!”
Några sekunder senare var allt över. Kvinnan levde. Skräckslagen, gråtande, men levande. Olga stod på sin balkong, oförmögen att känna sina armar eller ben. Brandkåren anlände några minuter senare. De sa att det hade varit för sent om det hade tagit några minuter till. Och på morgonen, när solen lyser upp gårdarna, står det en bukett på grannens balkong.
En lapp är fastnålad på den:
”Tack för att du lyssnade. Inte bara på ljuden – utan också på mig.”
Quelques secondes plus tard, tout était fini. La femme était vivante. Effrayée, en larmes, mais vivante. Olga se tenait sur son balcon, incapable de sentir ses mains ni ses jambes. Les pompiers sont arrivés quelques minutes plus tard. Ils ont dit qu’il s’en était fallu de peu. Et le matin, lorsque le soleil illumina les cours, un bouquet était posé sur le balcon voisin.
Une note y était épinglé:
«Merci de m’avoir entendue. Pas seulement les sons, mais moi aussi.»
