Jag bor i en liten stad där alla känner varandra. Vår granne Tom har alltid varit en konstig man: han umgicks inte mycket med andra, gick sällan ut i trädgården, men älskade att visa upp sin ”exotiska samling”. Han påstod att han hade en riktig pytonorm hemma, tam och helt ofarlig.
Min fru och jag skrattade åt det: vi sa, ja, om en man har en orm, så är det hans ensak. Ibland visade han den till och med för barnen i vår trädgård – enorm, glänsande, ringlad. Barnen stirrade med stora ögon och de vuxna nickade artigt. Tom försäkrade oss:
”Hon är snäll, hon är van vid mig, hon gör inget ont.”
Men en natt hörde jag ett konstigt rasslande ljud i trädgården. Först trodde jag att det var en katt. Jag gick ut med en ficklampa och stelnade till. En enorm orm slingrade sig över gräset. Jag insåg genast att det var grannens pytonorm.
Mitt hjärta sjönk. Min dotter sov inne i huset. Jag skyndade mig att hämta en spade, men stannade upp: ormen var inte aggressiv, den verkade leta efter något. Jag gick försiktigt tillbaka in och ringde Tom:
”Din pytonorm är i min trädgård.”
Han svarade alldeles för lugnt:
”Låt den vara där. Jag kommer snart.”
Denna fras verkade konstig för mig. Men jag väntade. Tio minuter senare dök Tom upp med en väska. Han närmade sig ormen med självförtroende, men den kastade sig inte över honom. Tvärtom kröp den mot skjulet där vi förvarade gamla saker.
Tom rynkade pannan. Jag märkte att han var nervös. Vi öppnade ladugårdsdörren, och det vi såg fick mig att rysa. Det fanns ett helt bo i hörnet. Lådor, trasor, halm – allt var i rörelse. Och där, mitt i kaoset, fanns flera ormar till. Små, men uppenbarligen inte tama.
”Vad betyder det här?” viskade jag.
Tom blev blek.
”Hon… hon är inte bara ett husdjur”, sa han. ”Hon är en hona. Jag trodde att hon inte kunde lägga ägg utan en hane. Men jag hade fel.”
Jag ryggade tillbaka. Mitt huvud snurrade: så det visade sig att det inte bara var en orm som bodde i vårt grannskap hela tiden, utan en hel familj.
”Hur många är de?” frågade jag.
”Jag vet inte”, svarade han med darrande röst. ”De kläcks gradvis…”
Vi utbytte blickar, och i det ögonblicket lyfte en av de små ormarna huvudet och väsande. Tom grep snabbt tag i pytonormarna, kastade dem i påsen och beordrade:
« Säg inte ett ord till någon. Jag tar hand om det själv.”
Men nästa morgon spred sig redan rykten i hela grannskapet. Barn hade sett honom släpa på påsen, och grannarna pratade om konstiga ljud på natten. Och jag tänkte hela tiden på en sak: om han skulle ”ta hand om det », hur skulle han göra det? Skulle han släppa ut dem på fältet? Eller skulle han försöka hålla dem hemma igen?
Ett par dagar senare hörde jag återigen ett rasslande ljud i trädgården. Men den här gången var det inte bara en orm. Det var två. Små, men snabba. Jag tog en ficklampa och tittade närmare. Det låg ett litet föremål på gräset – en bit hud som ormar ömsar.
Jag insåg att de växte. Och att detta inte längre bara var min grannes excentricitet. Det var ett hot.
Tom kom med ursäkter länge efteråt. Han sa att han ville ”bevisa för världen att även ormar kan vara vänner till människor”. Men jag kunde se i hans ögon att han inte längre hade kontroll över situationen.
Och den mest skrämmande tanken förföljde mig: om jag hörde ett raslande ljud på natten igen, kanske det inte var min grannes pytonorm. Kanske var det hennes ”barn” som hade valt ett nytt hem åt sig själva.
Nu, när jag går ut i min trädgård och hör minsta ljud i gräset, känner jag en kyla inombords. För jag vet att en dag kommer vi alla att inse att grannens ”husdjur” har lämnat ett arv efter sig… och inte bara i hans hus.
