Eva och Lena hade alltid varit tillsammans. Sedan barndomen hade de kunnat känna varandra på avstånd: om den ena ramlade och skrapade upp knät, började den andra plötsligt gråta, utan att ens veta varför. Deras föräldrar skrattade och sa: ”Det är er tvillinggrej.” Men med tiden märkte systrarna själva att det fanns en osynlig koppling mellan dem.
Efter skolan gick deras vägar isär. Lena flyttade för att studera i en annan stad, medan Eva stannade hemma för att hjälpa sina föräldrar. De pratade inte lika ofta i telefon som tidigare, men de kände fortfarande varandras närvaro lika starkt.
En natt vaknade Eva med en skarp smärta i magen. Det kändes som om hon hade blivit knivhuggen. Hon satte sig upp i sängen och höll om sidan, och i det ögonblicket hörde hon ett rop i sitt huvud:
”Hjälp!”
Hon kände igen Lenas röst.
Telefonen gled genast ur hennes händer när hon såg att hennes syster ringde. Men det var bara brus i luren.
”Lena? Var är du?!” ropade Eva i luren. Det kom inget svar.
Nästa morgon försökte hennes föräldrar lugna henne: ”Du drömde det, oroa dig inte.” Men Eva visste att det inte var en dröm. Hon kunde fortfarande känna Lenas smärta, som ett blåmärke som inte ville försvinna.
Hon började ringa sin systers vänner. Till slut erkände en av hennes vänner att Lena inte hade kommit till lektionen och att hennes telefon var avstängd.
Eva orkade inte längre och körde till staden där hennes syster bodde.
När Eva kom fram till studenthemmet var Lena inte där. Men studenthemsföreståndaren sa att flickan hade förts till sjukhuset kvällen innan med akuta smärtor, misstänkt blindtarmsinflammation.
Eva stormade in på avdelningen, och det första hon hörde var:
”Jag visste att du skulle komma”, sa Lena och log svagt. ”Du kände det, eller hur?”
Tårar rann nerför hennes kinder.
Läkarna sa att Lena hade kommit till sjukhuset i tid. Om hon hade kommit senare kunde det ha slutat tragiskt.
Eva kramade hennes hand och viskade:
”Även om du är tusen kilometer bort kommer jag alltid att känna dig.”
