Anna och hennes man Mark hade länge drömt om att äga sitt eget hus. De ville fly från stadens buller, bosätta sig i ett lugnt område och börja om på nytt. När mäklaren visade dem en gammal tvåvåningsvilla i utkanten av staden visste de genast att detta var deras chans. Huset var förfallet, putsade väggarna flagnade och golven knarrade vid varje steg, men det hade en speciell anda.
”Det kommer att bli mysigt här”, sa Anna och strök handen längs väggarna. ”Jag kan redan se hur vi ska renovera det.”
Grannarna utbytte blickar men sa ingenting. Ingen ville berätta för det unga paret om husets historia.
En dag, när Anna tog bort tapeten i sovrummet, upptäckte hon en smal spricka. Nyfikenheten tog överhanden: hon bröt upp väggen med en kniv och fann ett gömställe bakom en gammal plywoodskiva. Inuti låg en sliten dagbok med läderomslag.
Anna borstade bort dammet, öppnade den och hennes hjärta sjönk. Handstilen var konstigt bekant, som om hon själv hade skrivit raderna.
Den första anteckningen var daterad 1963:
”Jag är rädd för mörkret. Ibland känns det som om det finns någon bakom dörren som vet allt om mig. Jag gömmer mig i garderoben, men de kan fortfarande höra mig gråta.”
Anna läste några sidor och stelnade till: dagbokens författare beskrev hennes egna barndomsrädslor. Ingen utom hon visste att hon som femåring bara kunde somna med lampan tänd och gömde sin nalle i garderoben så att ”han skulle vakta henne”.
Först trodde Anna att det var en slump. Men ju mer hon läste, desto kallare blev hon inombords. I dagboken nämndes en flicka med långt brunt hår som blev retad i skolan för sin bleka hud. Anna hade haft precis samma barndom.
På en av de sista sidorna skrev författaren:
”När en flicka vid namn Anna kommer, kommer jag äntligen att kunna ge mig av. Hon kommer att fortsätta min resa.”
Anna slog igen dagboken med darrande händer. Det var hennes namn.
På kvällen visade Anna dagboken för Mark. Han log:
« Tja, vem vet? Kanske en av de tidigare ägarna bara skrev något påhittat. Ett gammalt skämt. »
Men på natten vaknade Anna av ett konstigt ljud: som om någon bläddrade i dagboken. På nattduksbordet låg samma dagbok – öppen. På en sida som inte hade funnits där tidigare stod det:
”Du läser det här ikväll. Jag visste det.”
Anna skrek. Mark tände lampan, men lapparna var fortfarande kvar.
De följande dagarna var rena tortyren. Varje morgon dök det upp nya rader i dagboken – tankar som Anna precis hade börjat skriva ner. Till exempel var hon orolig för att hon inte skulle klara av renoveringen, och nästa dag såg hon:
”Jag är rädd att det här huset kommer att bli för stor utmaning för oss.”
Anna försökte gömma dagboken i källaren, bränna den i eldstaden, kasta den i floden – men varje morgon låg den tillbaka bredvid hennes säng, uppslagen på en ny sida.
I desperation gick Anna till arkivet. Där fick hon veta att huset tillhörde en kvinna som hette Clara. Hennes dotter Anna försvann spårlöst på 1970-talet. Tidningarna skrev då: ”Modern insisterade på att barnet var speciellt och skulle ’fortsätta sin väg’, men grannarna tyckte att hon var galen.”
Anna insåg med fasa att dagboken i väggen kunde ha tillhört just Clara.
En natt, när Mark var bortrest i affärer, hörde Anna återigen ljudet av prasslande sidor. Dagboken låg öppen. Den löd:
”Du är jag. Vi är ett. Acceptera detta, så kommer rädslan att försvinna.”
Anna stängde boken med darrande händer och viskade:
« Jag är inte du. Jag är min egen person.
Nästa morgon var dagboken borta. Den har inte dykt upp sedan dess.
Men ibland, när hon somnar, hör Anna papperet rasla i väggarna. Och varje gång tänker hon: tänk om dagboken bara väntar på att hennes rädsla ska återvända?
