Sofia och Lucas träffades på en studentbal i Wien. Hon studerade arkitektur vid den tiden och han studerade juridik. Deras relation utvecklades snabbt: resor, sena nattliga samtal, löften om att de tillsammans kunde klara vad som helst. Fem år senare gifte de sig, hyrde en lägenhet med utsikt över Alperna och började bygga ett nytt liv.
Men tillsammans med sin man fick Sofia också hans mamma, Elsa. En kvinna som hela sitt liv hade betraktat Lucas som ”sin enda lycka” och inte ville dela honom med någon.
Till en början verkade det som om det var omtanke. Elsa ringde sin son varje dag:
”Har du ätit frukost? Har du på dig halsduken jag stickat åt dig? Har Sofia lagat soppa åt dig?”
Sofia försökte le och svara artigt, men inombords kände hon sig som om hon blev testad.
Sedan började hon tränga sig in i deras liv. Elsa dök upp oanmäld, låste upp dörren med sin nyckel, ordnade om maten i kylskåpet och fluffade kuddarna på soffan.
”Ni är så stökiga”, muttrade hon. ”Jag måste ta hand om huset.”
Sofia var arg, men Lucas ryckte bara på axlarna:
”Hon är ensam, det är svårt för henne. Vänta lite.”
Ju längre Lucas förblev tyst, desto djärvare blev Elsa. Vid ett av deras möten sa hon rakt ut:
”Sofia, jag förstår inte varför Lucas valde dig. Du är för ung, för envis. Du har ingen erfarenhet. »
Sofia förblev tyst vid det tillfället, men den kvällen grät hon för första gången i sitt sovrum.
”Varför är du tyst?” frågade hon sin man.
”Hon menade inte att såra dig…” mumlade han.
För Sofia var detta det första riktiga sveket.
Allt rasade slutligen samman vid en familjemiddag. Elsa dukade bordet och plötsligt, mitt i skratt och samtal, sa hon:
”Sofia, jag tycker att du ska åka till dina föräldrar i ett par veckor. Jag vill vara ensam med min son.”
Sofia stelnade till. Hennes hjärta sjönk.
”Ursäkta, vad?”
”Du förstår inte ännu”, fortsatte Elsa kallt. ”Men äktenskap handlar inte bara om två personer. Familjen är vi. Och jag kommer inte låta min son ge dig allt.”
Alla blickar riktades mot Lucas. Sofia förväntade sig att han skulle stå på hennes sida. Men han lekte bara nervöst med sin gaffel och sa:
”Mamma, varför gör du så här? Sofia, kanske… borde du verkligen ta en paus hos dina föräldrar?”
Hans ord lät som en dom. Sofia kände att hennes värld rasade samman.
Samma kväll packade hon sina saker.
”Om du inte kan stå på min sida”, sa Sofia, ”då har du redan gjort ditt val.”
Hon åkte till sin syster i Innsbruck och lämnade Lucas i den tomma lägenheten.
Han ringde och skickade meddelanden: ”Jag älskar dig. Jag var en fegis. Kom tillbaka, jag ska fixa allt.” Men Sofia svarade inte.
En vecka senare dök Lucas upp vid hennes dörr med en bukett vita rosor. Hans ögon var röda, hans röst darrade:
”Sofia, förlåt. Jag insåg att jag inte kan leva utan dig. Du är min fru, min familj. Jag låter inte ens min mamma komma mellan oss.”
Han sa allt hon hade väntat på att få höra så länge. Men Sofia såg på honom med trötta ögon.
”De orden borde du ha sagt då, Lucas”, svarade hon tyst. ”När jag satt vid bordet mittemot din mamma och väntade på att du skulle ställa dig bredvid mig. Nu… är det för sent.”
Hon stängde dörren.
Sofia ansökte om skilsmässa. Lucas stannade hos sin mamma, som var överlycklig över att ha sin son tillbaka, men hans hjärta var tomt. Varje morgon vaknade han med tanken att om han bara hade sagt ”Jag är med dig” i det ögonblicket, skulle hans liv ha varit helt annorlunda.
