”Kasta inte bort det – det kan komma till nytta!” 🧦🧹 Men är det verkligen så? Eller är det bara en vana vi har ärvt från svårare tider? En gammal T-shirt ledde till ett familjesamtal som förändrade vårt sätt att tänka på skräp, fattigdom och att spara saker ”ifall att”. Hennes moster säger något om överlevnad och trasiga möbler som träffar djupt. Läs artikeln nedan 👇
Jag minns en gång när jag skulle ge min man några av våra barns gamla T-shirts att använda som trasor i garaget. De var fulla av hål, för små och verkade oanvändbara. Men min moster råkade vara på besök och hon blev chockad.
”Vad gör du?”, frågade hon, uppenbart upprörd. ”Ungdomar slänger bara bort allt! Du vet inte hur användbara de här sakerna kan vara.”
Av nyfikenhet frågade jag vad jag i hela världen kunde göra med de slitna tröjorna. På den tiden hade jag inte ens en trädgård eller mycket utrymme i mitt hem.
Och precis så gav hon mig fyra idéer:
För det första, använd dem som trasor för att städa huset eller moppa golven.
För det andra, i trädgården – för att täcka kål eller blommor när det är för varmt eller när det plötsligt blir frost.
För det tredje kunde jag klippa dem i remsor och knyta ihop dem till mattor eller använda dem som stöd för tomatplantor.
Och slutligen, när de var helt sönder, kunde jag kasta dem i elden eller använda dem för att tända den.
Det var hennes råd. Och jag insåg något.
Tydligen syntes min skepticism i mitt ansikte, för min moster bara log och sa: ”Du är ung. Du förstår inte vad det innebär att leva utan saker. Vi sparade allt, inte för att vi älskade skräp, utan för att vi var tvungna. Det blev en vana.”
Hon fortsatte: ”Jag sparar fortfarande varje spik, burk och gräddfilskärl. Men du behöver inte göra det. Om du är säker på att du inte kommer att använda något under de närmaste åren – släng det. Men behåll T-tröjorna – vi skär upp dem nu till tomaterna.”
Från den dagen förstod jag något viktigt. Vanan att spara varje liten sak ”ifall att” hjälper dig inte att ta dig ur fattigdom – den håller dig kvar i den. Det är en överlevnadsinstinkt som är ett arv från en tid då människor inte hade många alternativ. Och den är mycket svår att bryta.
Människor som vuxit upp med mindre kan fortfarande säga: ”Kasta inte bort det! Det är användbart!” Men man måste vara försiktig, för den inställningen kan ta över ens eget tänkande.
Sanningen är att de flesta av de sparade prylarna – gammalt trä, tygbitar, böjda spikar, rostiga verktyg – aldrig används. Inte heller trasiga apparater. Om man inte är någon som lagar eller samlar på sådana saker tar de bara plats.
Det är så balkonger och garage blir så röriga. Och senare, när en nära anhörig går bort, är deras barn och barnbarn tvungna att köra bort allt till soptippen – lastbil efter lastbil.
Var det värt det?
Kunde de inte ha levt bekvämare utan högar av gammalt skräp i vägen?
Nu menar jag inte bra möbler. Jag säger inte att man ska göra sig av med stabila stolar eller gamla sängar som fortfarande fungerar. Det handlar om trasiga saker – verkligen oanvändbara föremål som bara står där och samlar damm.
Tänk efter: den sten och det kar som din mormor använde för att lägga in kål? Du har inte odlat kål på tio år. Skåpdörren som du skulle göra hyllor av på 90-talet? Den faller sönder. Varför behåller du den?
Här är regeln jag lever efter nu:
Om du inte har använt det på flera år, fråga någon om de vill ha det.
Om du inte ens har tänkt på det på 2 eller 3 år är det dags att släppa taget.
Och min favoritpåminnelse: ”Du kan inte få tillbaka det förflutna, och framtiden är osäker – så njut av livet just nu.”
Jag vet att många människor sparar gamla saker – kläder, sängkläder, trasiga saker – ”ifall att”. Men låt oss vara ärliga: har det ”fallet” någonsin inträffat?
Har du sparat något i flera år och senare varit riktigt glad att du gjorde det? Eller håller du med om att det mesta bara är en gammal vana från en tid när människor inte hade något annat val än att spara allt?
Dela dina tankar i kommentarerna. Jag skulle gärna vilja veta vad du tycker om detta.