För tv-tittarna är Tommy Sarenbrant, 55, en av deltagarna som kämpar mot hunger, utmattning och tuffa utmaningar i Robinson. Men bakom hans medverkan i programmet finns en personlig sorg som få kände till. Bara dagar innan han skulle ge sig av hade han begravt sin pappa Roy Rosenback. Nu berättar Tommy om den svåra tiden, det snabba sjukdomsförloppet och varför resan till Panama blev både en möjlighet att komma bort och en påminnelse om allt han hade förlorat.
Under inspelningen på en ö utanför Panamas kust fick Tommy och tre andra deltagare uppleva ett ovanligt avbrott från den hårda tillvaron. Programledaren Martin Järborg bjöd dem på en middag med pasta bolognese och fem glas vin. Men kvällen kom att handla om betydligt mer än mat och dryck. När samtalen runt bordet blev personliga berättade Tommy om sin pappa och hur gärna han hade velat dela upplevelsen med honom. Roy hade sett fram emot att följa sonens äventyr, men fick aldrig möjligheten att se honom delta i programmet.
Det hela började med att Roy fick allt svårare att gå. Förändringen hade märkts under en tid, men familjen kunde knappast föreställa sig hur snabbt situationen skulle försämras. En dag föll han plötsligt ihop i sitt hem. När Tommy och familjen kom dit tillkallades sjuktransport, och Roy fördes till Danderyds sjukhus. Där genomfördes undersökningar, bland annat röntgen, och det stod snart klart att han var allvarligt sjuk. Tommy minns särskilt att pappan aldrig återvände till sitt hem efter den dagen.
Cancerbeskedet kom ungefär ett år och tre veckor före intervjun, och därefter gick utvecklingen mycket fort. Efter omkring en vecka på sjukhus flyttades Roy till Stockholms sjukhem för att få palliativ vård. Familjen fick hämta hans personliga tillhörigheter och försökte göra det nya rummet så hemtrevligt som möjligt. De satte upp tavlor och ordnade med saker som kunde skapa en känsla av trygghet. Mitt i allt det svåra lyckades de också fira Roys 80-årsdag tillsammans, något som blev ett viktigt minne för Tommy.
Från det att sjukdomen upptäcktes till att Roy gick bort passerade bara drygt en månad. För Tommy och hans närmaste blev tiden fylld av sjukhusbesök, praktiska beslut och ett avsked som kom alldeles för snabbt. Begravningen ägde rum den 19 december, och bara en kort tid senare fick Tommy beskedet att han skulle resa till Panama för att spela in Robinson. Tidpunkten gjorde beslutet särskilt svårt. Han befann sig fortfarande mitt i sorgen samtidigt som ett äventyr han länge hade sett fram emot plötsligt blev verklighet.
Tommy hade egentligen varit aktuell för föregående säsong av programmet, men den medverkan blev inställd. Roy hade varit mycket entusiastisk över möjligheten att få se sin son i tävlingen. När pappan senare blev sjuk visste Tommy ännu inte att han skulle få en ny chans att delta. Därför hann han aldrig berätta att resan till slut skulle bli av. Det är en omständighet som gör minnet extra känslosamt, eftersom Tommy vet hur mycket hans pappa hade uppskattat att följa honom på tv.
När erbjudandet om att åka till Panama kom hade Tommy fortfarande möjlighet att tacka nej och stanna hemma. Han valde ändå att resa. Efter den intensiva perioden med sjukdom och begravning kändes det på ett sätt skönt att få lämna vardagen för en stund och fokusera på något helt annat. Men väl på ön upptäckte han att det inte var så enkelt att lägga sorgen åt sidan. Den krävande tävlingen innebar nya utmaningar och en ständig längtan efter sådant han saknade hemifrån. Det gjorde att han aldrig riktigt fick tid att bearbeta allt som hade hänt.
När Tommy nu ser tillbaka på tiden före och under Robinson är det framför allt tankarna på pappa Roy som väcker starka känslor. Äventyret blev en upplevelse han gärna hade delat med honom, men i stället fick han bära med sig minnet av deras sista tid tillsammans. Berättelsen visar en annan sida av den tävlingsinriktade deltagaren, långt från de fysiska prövningarna på ön. Bakom kampen om att stanna kvar i programmet fanns också en son som försökte hitta tillbaka till vardagen efter att ha förlorat sin pappa.
